Varför använda blogg i undervisningen?

För ett tag sedan fick jag en fråga om att använd blogg i undervisningen som redskap för lärande och ville då dela texten med mina tankar med frågeställaren. Jag hittade inte texten där jag hade förmånen att ha publicerat den, i Svenksläraren nr 1 2015, men jag hittade istället texten i datorn. Det slog mig att jag inte har sammanfattat mina tankar om blogg som lärande redskap här på bloggen och då texten inte längre är tillgänglig på nätet så lägger jag ut den här!

Blogga med klassen

Therese, jag tycker det är fusk att alla får skriva och läsa på bloggen inför avslutningen av temat. Man kan bara lära sig det som står där och sedan skriva det på provet. Jag tycker inte om det!

Så sa en elev väldigt upprört när vi hade jobbat med bloggen ett tag. Det var en reaktion jag inte hade förväntat mig.

Under flera år funderade jag på om jag skulle använda blogg i min undervisning, många gjorde det, men eftersom min digitala kompetens var liten och jag inte hade syftet klart för mig kom jag inte igång.

När jag fick höra om tankarna kring att flippa klassrummet föll bitarna på plats. Mitt syfte med en blogg blev tydligt. Jag ville använda bloggen som en mötesplats. Den skulle vara ett redskap för eget lärande men framförallt ett ställe där man kunde lära tillsammans. Bloggen skulle vara ett nav där jag kunde publicera filmer med genomgångar, förberedelser inför lektioner, skapa en gemensam kunskapsbank och en arena där eleverna kunde träna sig på att publicera text till verkliga mottagare. Jag ville också stötta elever som behövde ta del av information på olika sätt och dessutom ge alla möjlighet att repetera flera gånger om det önskades. Filmer som jag eller andra skapat kunde bli ett bra komplement till det vi pratade om i klassrummet.

Genom bloggen skapades ett forum där vi kunde träna på att tänka på att text har mottagare och att det är viktigt att tänka på hur man skriver när man sitter bakom en skärm och inte möter mottagaren öga mot öga. Texterna som eleverna publicerar är i form av kommentarer på inlägg som jag har skapat och genom att läsa kompisarnas kommentarer kan de inspirera varandra. I klassrummet jobbar vi mycket med kamratrespons där vi pratar om att det är bra att lära av varandra, det är ingen tävling om vem som skriver mest och att inspireras av andra är något positivt. Genom bloggen får eleverna ytterligare ett tillfälle att utveckla sitt eget skrivande genom att ta del av hur andra har formulerat sig.

Inför avslutningen av teman publicerar jag ett inlägg där jag har sammanställt länkar till temats tidigare inlägg, samlat filmer och lyft fram målet med temat igen. Senaste tillfället handlade om världsreligionerna. Eleverna fick till uppgift att svara på några frågor för att sortera sin egen kunskap men också för att tillsammans bygga en kunskapsbank. Alla fick då chans att läsa varandras texter och samtidigt lära av varandra inför avslutningen. Vi fick även tillfälle att fånga upp eventuella missförstånd och prata om hur man skriver en kommentar tillbaka om man tycker att det som står inte stämmer. På så sätt tränade vi också på ett källkritiskt förhållningssätt och hur man kan svara varandra på nätet. Det blev en grund för väl använd tid i klassrummet med många bra diskussioner utifrån kunskapskraven i svenska och religion.

På motsvarande vis har jag hittat ytterligare ett sätt att använda bloggen på, för att friska upp minnet inför ett nytt tema. Genom att använda resurser på bloggen fick eleverna repetera det vi gjort och där ingick också deras egna kommentarer som de skrev för ett år sedan. Samtidigt blev det ett tillfälle för eleverna att se sin egen utveckling genom att ta del av tidigare kommentarer vilket gav möjlighet till metakognitiva samtal. Vi funderade över om sättet att formulera sig hade utvecklats under året som gått och på vilket sätt i så fall.

Elevernas kommentarer är viktiga ur många aspekter. De är en extra möjlighet till formativ bedömning av min egen undervisning. Jag får ytterligare ett tillfälle att fundera över nästa steg i undervisningen på gruppnivå, som till exempel att lyfta viktiga frågor om text tillsammans i klassrummet. Det kan vara sådant som att anpassa språket till syfte och mottagare, grammatiska frågor och faktakunskaper i något ämne.

Bloggen har skapat möjligheter till att publicera ljud och bild, vilket gör att vi har börjat använda fler sätt att presentera och sammanfatta kunskaper. Vi gör filmer i olika appar och vi har provat på att spela in poddradio. Elevernas förmågor får chans att utvecklas inom fler områden och det blir på riktigt när alla vet att andra än klasskompisarna tar del av det de har gjort.

Det mest spännande med att jobba med bloggen som ett lärande redskap är att det efter hand växer fram nya möjligheter. Bland annat har jag på ett enkelt sätt gjort det möjligt för föräldrar att ta del av det vi gör. Jag har skapat en föräldrasida om bland annat läroplanen, språkutvecklande arbetssätt och digitala verktyg för att alla ska få chansen att förstå det skolsystem som vi finns i nu. När vi startar ett nytt tema brukar jag göra den pedagogiska planeringen som en film som jag lägger på bloggen, framförallt för eleverna men den finns även där till föräldrarna. Klassrummet blir synligt för många fler.

Så här långt har jag bara upptäckt en svårighet: att sålla bland alla möjligheter. Sociala medier är en guldgruva där jag hittar massor av inspiration. Eftersom jag var helt novis när jag påbörjade arbetet tog jag ett steg i taget. Jag funderade över syftet med det jag ville göra och frågade mig sedan fram på sociala medier efter redskap. När jag har hittat redskap som till exempel skärminspelning eller att skapa enkäter som man kan bädda in på bloggen, har jag jobbat med dem ett tag. Jag har satt mig in i det jag har haft behov av och det är mina pedagogiska tankar som har fått styra. För mig har det  varit viktigt att de uppgifter som vi gör och lägger på bloggen inte är för personliga. Jag vill inte locka eleverna till att skriva saker som de egentligen inte vill dela. Skrivandet på bloggen leder till att vi kan prata om nätetikett och att man behöver tänka på vad man delar för något eftersom det i sin tur kan delas till hur många andra som helst.

Reaktionerna från eleverna har varit väldigt positiva. Även eleven som citerades i inledningen var positiv när jag hade förklarat hur jag hade tänkt. Jag berättade om min syn på lärande och varför jag tyckte det var en bra ide att ta del av varandras kunskaper. Då tyckte eleven att det inte var så dumt i alla fall. – Aha, du tänkte så. Det är ju bra!

Eleverna tycker att bloggen är ett bra redskap att jobba med eftersom det är tillgängligt på ett enkelt sätt för alla. Vi ger inte en dator till varje elev, men eleverna är välkomna att använda datorerna i skolan om man inte har möjlighet hemma. När de ska använda bloggen i läxor har jag öppet till klassrummet före och efter skolan. Bloggen har vuxit till att bli en kanal där elever kan ställa frågor och de vet att de kan få svar på sina funderingar om uppdragen innan vi ses i skolan. En bonus är glädjen och stoltheten när eleverna ser att det har skrivits kommentarer från bloggläsare som inte är klasskompisar.

Det jag inte kunde föreställa mig när jag startade bloggen var att den kunde användas till så mycket. Jag har hittat ett redskap som är utvecklingsbart på många sätt, ett redskap till som ger förutsättningar för lärande. Dessutom är det väldigt roligt att själv lära sig mycket nytt. För mig är den stora utmaningen att begränsa mig bland alla de digitala möjligheter som finns. Det är lätt att fastna i de digitala resurserna i stället för tankarna som ligger till grund för lärandet.

Sammanfattning

att_lara_tillsammans

Bloggen attlaratillsammans.blogspot.se har blivit ett lärande redskap. Den används till att:

  • Skriva text till verkliga mottagare och då anpassa text efter syfte och mottagare.
  • Inspirera varandra om hur man kan skriva text. Utveckla skrivandet tillsammans.
  • Samla kunskapsbank tillsammans.
  • Ett forum att dela bild, text och ljud till andra – presentera kunskaper i ett ämne
  • Förbereda sig inför lektion – läxuppdrag. Uppdrag som elever kan genomföra utan stöd av vuxen.
  • Besök i skolan som har förberetts och efterarbetets genom att eleverna och personen i fråga fört dialog på bloggen.
  • Synliggöra undervisningen för föräldrar som är intresserade. Lektioner, Pedagogiska planeringar och tankar bakom undervisningen
  • Möjlighet att repetera för allt finns kvar. Framförallt mattefilmer har använts på så sätt av både elever och föräldrar
  • En bank av material som kan användas igen i ett nytt sammanhang

I backspegeln

Så här med lite distans till arbetet med elever och blogg som lärande redskap kan jag konstatera att det var en riktigt bra idé. Bloggen var inte ett ändamål i sig men den blev ett redskap som vi hade väldigt stor glädje av. Elever, lärare och föräldrar kunde på olika sätt använda bloggen som ett redskap för lärande och det blev ett gemensam källa till förståelse och kunskap om det som skedde i klassrummet. Blogg i undervisningen blev ett viktigt redskap för lärande och det är mitt svar på frågan – varför använda blogg i undervisningen.

Annonser

Fokus, mod och uthållighet

Gymnastiktävling. Ser fokuserade unga. Ser lyckade hopp och fall. Ser nya tag och mycket pepp. Unga är fantastiska.

Vilket fokus och så mycket träning som ligger bakom alla dessa konster. Flickflack, salto och pik volt. När jag satt på läktaren kom jag och tänka på mina tidigare elever som jag vid terminsstart frågade  ”vad vill du lära er den här terminen? Och vad behöver du för att lära dig det?”

Var och en tänkte, funderade och skrev. Matteproblem, skriva texter förstå engelska och kunna göra något svårt i slöjden. En elev kom inte fram till något. Hen fastnade i skolfokus. Det hen ville lära sig var att göra volt på studsmattan där hemma. Det var det hen ville mer än allt just nu men det fick man väl inte skriva, för det hade inte med skolan att göra väl?

Absolut fick man det tyckte jag. Vad behöver du för att lära dig det? Hur tänker du göra? Listan blev lång. Fokus, koncentration, mod och uthållighet. Någon som kunde visa hur man kunde göra, till exempel fanns det många filmer på you tube hen tänkte titta på. Vilken fantastisk lista. När behöver man allt det mer undrade jag. När behöver man fokus, koncentration, mod, uthållighet och någon som kan lite mer?

I skolan. Allt det fokus som hen behövde för att lyckas med sin ambition konstaterade vi att hen kunde använda och omsätta i skolan med. Tänk att fritid och skoltid stödjer varandra. Det var en stor aha -upplevelse att man kunde tänka så, att man fick tänka så!

Fokus, mod att våga misslyckas och lyckas, uthållighet och koncentration och någon som kan mer som kan visa, utmana och stötta – då kommer man långt vad man än vill uppnå för mål.

Det har en av arvingarna praktiserat när hon oförtröttligt tränat och tränat på alla gymnastikens utmaningar på träningar och hemma. Med hjälp av tränare, filmer på you tube och egen inspelade filmer för att få syn på vad som behöver utvecklas vidare.

Foto: Lovisa Linnér


Att äga sin egen utveckling genom att bli visad redskap och strategier för att kunna lära mer och lära nytt var man än befinner sig i livet – tänk att alla som arbetar tillsammans med barn och unga kan finnas med och ge redskap till livslångt lärande. Det är stort!

 

Nuläge – bra utgångspunkt! 

Nuläge – vilket bra ord att ha som utgångspunkt vid så många tillfällen i arbetet på skolans alla nivåer. Eller överallt egentligen.

Det är ett ord som jag ofta återkommer till i många sammanhang. Jag märker att det många gånger är så väldigt lätt att lägga tid och kraft på allt det som varit, eller sätta upp hinder genom att säga att det går inte att genomföra framöver.

När bollarna trillar över oss och vi inte hinner sortera in dem i rätt låda eller vi inte ens hinner fånga dem. Då handlar det oftast om att försöka jonglera så gott det går. När det är som mest intensivt är det inte lätt att agera för framtiden när man har fullt upp att lösa nuet. I det här tror jag ett av våra största dilemman finns. I nuet är det lätt att lägga fokus på att återberätta allt som varit, allt som inte funkar och att ta till  – det går inte för att…

Vem sätter upp hindret? Varför går det inte att lösa? Är det så att vi inte har rutinerna som gör att vi stannar upp och gör vår nulägesanalys med fokus på nästa steg?

Tänk om vår första gemensamma ambition är att ställa oss frågorna: Vad kan vi göra för att lösa det? Vad kan vi inte påverka? och Hur kan vi förhålla oss till det? Det skulle kunna hjälpa oss att orka hitta lösningar, eftersom många gånger leder återberättandet till uppgivenhet och önskan om att någon annan borde fixa det som är problemet.

Istället för att lägga kraft på hur det varit och det som inte fungerar kan vi lägga fokus på: Vilket är målet? Hur ser det ut när det fungerar väl? Vilka medel behöver vi för att genomföra det? Handlar det bara om ekonomi eller kan vi agera på annat sätt än det vi gör nu?

Vi började praktisera den här tanken i mitt tidigare arbetslag. Det blev skillnad. Istället för att lägga kraft på det som inte funkade lade vi fokus på hur vi ville att det skulle bli och möjliga insatser för komma dit. Det gav effekt.

Vart ska vi? Hur tar vi oss dit?

Det fungerar väldigt bra att jobba så på förvaltningsnivå med. Systematiskt kvalitetsarbete där nulägesanalysen är avgörande för att nästa steg ska kunna tas och förstås också följas upp. För att undvika snabba beslut som i stunden verkar bra men som inte är förankrade i de behov som finns.

Nuläge, insatser, uppföljning- zooma ut och se vad som behöver förändras utifrån de mål som man vill uppnå.

Lägga kraft på det som vi vill uppnå och de insatser som vi tänker ska göra det möjligt att komma dit. Inte allt som varit och allt som till första anblick verkar omöjligt. Hitta vägar att göra det omöjliga möjligt.

Det tror jag på.

 

Synen på inlärning kan göra stor skillnad

Fick ögonen på en artikel om att lära barnen att de kan påverka sin hjärna. Väldigt intressant. Det här behöver vi prata mycket mer om i skolan. Vi sätter ofta etiketter på barns möjligheter, genom vårt sätt att prata om elevers lärande tycker jag. I alla fall är det min upplevelse .

Det finns många missförstånd när det handlar om inlärning. Ett fel som många lärare gör sig skyldiga till är att kalla vissa barn för ”svaga” och andra för ”starka”.I stället borde vi säga att en del är långsamma och andra är snabba. Det är mer konstruktivt och kan påverka barnen och deras syn på inlärning i en mer positiv riktning, menar Torkel Klingberg. (Ur artikeln, länk ovan)

Det är inte lätt att utmana en kultur där beskrivningen av elever delas in i svaga och starka elever. En tradition och sätt att se på lärande är något som man inte förändrar över en natt. Mitt sätt att se på lärande har många gånger krockat med den synen. Jag har haft som utgångspunkt att alla kan lära, men det krävs olika lång tid och olika mycket ansträngning beroende på ämne och innehåll. Dessutom räcker det inte med tid och ansträngning utan även redskap behövs, explicit undervisning, hur man kan göra för att ta sig an uppgifterna är en förutsättning för att lyckas anser jag. När jag jobbade som lärare använde jag ofta  bildspråk för att tillsammans med eleverna skapa förståelse för att allt inte är enkelt lära sig och att vi kan göra olika val i hur vi angriper ett problem, vilket i sin tur får olika effekter. Otaliga är de streckgubbar som jag har ritat för att illustrera berget av problem och hur man kan ta sig till toppen. Otaliga är de streckgubbar som har trillat ner i lärandegropen där frustrationen är stor för att man inte kommer vidare. Vi har tillsammans funderat på hur man kan ta sig upp och gropen och hur det känns när man lyckas. Jag tycker att de samtalen i grupp och enskilt har varit förutsättningar för att ge alla möjligheter att lyckas.

Det är väldigt många barn som jag genom åren har mött som har tänkt – ”jag är dålig på ..” Framförallt matte. Det största hindret för att lyckas lära sig nytt sitter i en föreställning om att man inte kan.

– Ett barn ska inte tänka att ”jag är dålig på matte”. I stället ska man se på sin matematikförmåga som något förändringsbart som bara handlar om att ge det mer tid. Att säga till ett barn att ”du är svag” skickar signaler om att det är något som inte går att påverka.

Det är först under de senaste åren som man har sett hur viktigt det är att få barnen själva att tro på förändring, och få dem att förstå hur påverkningsbar deras hjärna är. Forskarna kallar det även för ”flexible mindset”, eller ”dynamisk inställning” på svenska.(Ur artikeln, länk i inledningen)

På senare år har bland annat Carol S Dweck bok slagit igenom där hon skriver om mindset. ”Talanger och förmågor kan utvecklas med hjälp av ansträngning, bra undervisning och ihärdighet.” Står det på baksidan av hennes bok. Men som med allt behöver det omsättas och funderas över för att inte bli en modell utan sammanhang och som omsätts direkt av. Jag har för mig att hon själv också har lyft fram när hon har sett hur tankarna om mindset har tagits emot – det är inte en modell, det är förhållningssätt man behöver fundera över och vara medveten om.

Det glädjer mig ändå väldigt att boken och ovan nämnda artikel publiceras för då kan vi börja prata om detta. Prata om hur vi alla som jobbar tillsammans med barn och elever kan förändrar vårt språkbruk och kanske börja lägga fokus på hur vi pratar om lärande och vad som behövs i vår  undervisning och i mötet med enskilda elever.

Ofta har jag hört ett språkbruk som handlar om att ”Hen är svag, De försöker ju inte, Hur ska jag få dem att nå målen när de inte är motiverade? Dagens elever kan inte anstränga sig. De försöker ju inte ens.” Tänk, vad skulle hända om vi vänder på det? Om vi börjar titta på hur vi gör för att bemöta t ex oviljan att anstränga sig.  Vad beror den på? Har någon frågat? Jag upptäckte att många gånger berodde ovilja att anstränga sig på rädsla för att misslyckas eller så berodde oviljan att anstränga sig på precis det som står i artikeln, det är ingen idé för jag är svag i t ex matte. Den största utmaningen mötte jag  just i matematik när jag tog emot elever i årskurs 4. Många gånger var självbilden klar – jag kan inte matte. Jag är inte smart. Det är ett hårt jobb för eleven att förändra självbilden, men så viktigt. Ett sätt att förändra självbilden är att få redskap till att angripa problem i matematik och visa på att ”misslyckas är ett steg i att lyckas” och att det är så man lär sig. Tålamod och uthållighet är viktiga faktorer för att lära sig. De kan man dessutom träna upp.

Hur kan man göra då? För egen del har jag använt bildspråk med hjälp av mina streckgubbar på tavlan, jämförelser med idrottsutövare som når framgång och uttryck som beskriver att det krävs ansträngning och ett och annat misslyckande för att lyckas. Klassen gemensamt har börjat använda uttryck som ett led i att hela gruppen skapar en gemensam förståelse för att lärande, till exempel vid ett tillfälle tog hela gruppen ett stort mentalt kliv när vi hittade Edisons citat:

Edison

Eller gruppen som konstaterade ”Ibland är det skitjobbigt att lära sig, men det är alltid väldigt, väldigt roligt att kunna!”

Kunskaperna då, tänker kanske någon som läst så här lång. Det går ju inte att lägga tid på sådant! Min åsikt är att det är en förutsättning för att eleverna ska lyckas. Men det är inte motsättning. Det är kunskaperna som är i fokus! Det är dem vi utgår ifrån och de här metasamtalen om lärande ingår och stärker de kunskaperna som ska förstås.

Det är ingen motsättning tänker jag, kanske är det så att den största motsättningen som i så fall finns är eventuell ovilja från vuxenvärlden vad det gäller insikten om att vända tanken och titta på hur man själv och arbetslaget kan förhålla sig annorlunda. Genom att förhålla sig annorlunda kan vi kanske lättare komma åt och nå fram till dem som vi anser inte anstränger sig och är motiverade  vilket kan  ge eleverna ännu bättre förutsättningar för lärande. Här tror jag att man behöver jobba tillsammans i arbetslag för att stötta varandra och hjälpas åt att vända tanken och fokus från dem till oss.Vi gjorde det i det arbetslag som jag senast ingick i. När vi började titta på vårt förhållningssätt i olika frågor och tillsammans hitta framgångsfaktorer upplevde vi att vår arbetsmiljö blev lugnare och vi starkare. Vi var inte så ensamma i att förändra synen på inlärning både hos oss själva och hos eleverna. För även när vi vuxna tränar på saker och lyckas, känns det som att vinna VM, om det är att förändra förhållningssätt eller att lära in ny kunskap!

sketches-5
Citat från A 7 år

Det finns många filmer på det här temat och som kan vara något att utgå ifrån i samtalet med kollegor och elever:

Hur får man barn att läsa läxor?

Kraften i att tro att du  kan bli bättre

Growth Mindset for students del 1/5 

Orka plugga – många bra filmer med olika tema

The Learning Challenge with James Nottingham

Inspiration – bilder och filmer  på bloggen Kimstudies.com

Obvious to you. Amazing to others. – by Derek Sivers

Chambers metod i nytt sammanhang

Aidan Chambers har utvecklat en numera välkänd struktur i hur man kan genomföra boksamtal för att få läsaren att bli en tänkande läsare. Han menar att väl fungerande boksamtal hjälper eleverna att sätt ord på sin läsupplevelse och genom det utveckla sin kommunikativa förmåga. Det leder i sin tur till att förmågan att  kunna uttrycka sig och samtala om olika saker i livet. Strukturen har jag använt många gånger i boksamtal tillsammans med mina elever när vi har haft boksamtal om skönlitterära böcker. Metoden som Aidan Chambers har arbetat fram kallar han ”Tell me”, på svenska ”Jag undrar”.

Strukturen  för samtal ser ut så här:

Jag undrar…..

….. var det något du  gillade?

….. var det du inte gillade?

…..  var det något du inte förstår?

…. lade du märke till några mönster eller kopplingar?

Mönster och kopplingar inom skönlitteratur kan vara inom:

  • Inom texten -upprepningar, rim rytm
  • Text till text – genre, intertextualitet ( hur olika texter anspelar på andra texter)
  • Text till sig själv – erfarenheter anknytning – vad känner jag igen hos mig själv?
  • Text till omvärld – t ex vilken omvärldskunskap är det vi behöver för att förstå

Tillsammans med eleverna valde jag oftast att göra fyra spalter på tavlan där vi samlade våra tankar i stödord. Utifrån det vi sedan hade sammanställt såg vi många trådar att dra i för att få en bra diskussion om boken vi hade läst.

Metoden är väldigt användbar på andra texter också. Jag har förmånen att vara en del av teamet som håller i handledarutbildningen på Linnéuniversitet för handledare i Läslyftet. Våra träffar handlar både om ämnesdidaktik men också om teorier om handledning och praktisk användande av modeller att omsätt i handledningssituationer på hemmaplan. Den här gången har vi använt Chambers modell ur ett handledningsperspektiv utifrån muntlig text. Det visade sig vara ett bra verktyg.  Chambers modell fungerade alldeles utmärkt  även på andra texttyper än den skönlitterära.

Vi valde att applicerar frågemodellen på föreläsningar:

  • Vad tyckte du om i fråga om idéerna i föreläsningen
  • Vad tyckt du inte om
  • Finns det något du undrar över som rör idéerna i föreläsningen eller samtalet
  • Vika kopplingar ser du mellan olika idéer? Vilka kopplingar ser du till egna erfarenheter? Vilka mönster uppfattar du i vårt samtal?

Det blev intressanta diskussioner och reflektioner om de föreläsningar som alla hade lyssnat på. Deltagarna i gruppen turades om att vara samtalsledare för att samtalet skulle ledas av någon med ansvar att hålla fokus. De fyra olika infallsvinklarna att se på den text man har tagit del av, i det här fallet muntlig text,  gjorde att det gruppen hade något att luta sig emot. Det tror jag gjorde att det blev fokus på innehåll och att reflektionerna fördjupades. Det är dessutom en enkel metod att förhålla sig till då det är få punkter att komma ihåg. Inför kommande träffar på hemmaplan har alla nu fått prova på en modell som är direkt omsättningsbar till texter och filmer i läslyftets moduler men också direkt in i klassrummet tillsammans med eleverna vid andra textsamtal än skönlitterära.

Metoden kan formuleras om för att passa in i olika sammanhang och där fungera väl upptäckte vi. Hade jag jobbat tillsammans med elever hade jag direkt provat på att jobba med metoden vid läsning av faktatexter eller efter att ha sett en film. Nu kommer jag använda metoden i de sammanhang jag ingår i nu. Jag har ytterligare ett redskap att använda vid samtal om  text, muntlig som skriftlig, Det är precis det här som är poängen med metoder tänker jag. Fundera över dem, anpassa dem och sedan omsätta dem i sammanhang där de uppfyller en viktig uppgift, även om inte metoden används på det sätt som kanske var ursprungstanken!

Vad har du gjort på jobbet idag?

– Vad har du gjort på jobbet idag? frågar arvingen. – Mycket, jag måste har gjort massor för jag är helt slut i huvudet. Men vad har jag egentligen gjort? Jag måste tänka efter.

Som lärare hade jag aldrig svårt att svara på det. Handfast. Tydligt och direkt i reaktionerna. Respons från elever var omedelbar, högen som skulle rättas väldigt tydlig och planeringarna för morgondagen ej möjliga att skjuta på en enda sekund. Idag har jag varit igång hela dagen men när jag sak sätta ord på det på en kort stund hittar jag inga. Jo, en sak som gav en omedelbar respons – jag visade ett digitalt verktyg som en rektor ville använda på en konferens. Det var uppskattat. Insåg att jag nog behöver bli bättre på att stanna upp och se vad det är jag gör där vid skrivbordet

Idag har jag:

  • Haft väldigt intressant samtal med elevhälsochefen om inkludering. Det är en väldig förmån att jobba nära varandra. Eleven i fokus ur elevhälsoperspektiv och systematiskt kvalitetsarbetesperspektiv.
  • Fixat inbjudan och gjort förberedelser för att träffa kommunens förstelärare i ett nätverk. En sak som varit viktig för förstelärares arbete enligt utvärderingar har varit att ha möjlighet att ingå i ett nätverk där erfarenheter byts och inspiration ges. Idag gick inbjudan ut.
  • Planerat inför en heldag där politiker, förvaltning och rektorer/förskolechefer möts. En gång per halvår genomförs en viktigt dag. Planering pågår för att det ska bli en givande och lärorik dag för många delar av styrkedjan.
  • Lagt sista handen vid informationsblad och övrigt material till läralönelyftet. Funderar lite på hur många timmar av min tid som gått till lärarlönelyftet. Planering, diskussioner, inläsning, samtal med skolverket, diskussioner igen osv Det är många arbetstimmar i varje kommun, för varje förvaltning och för varje skolledare. Hur genomför man det här på allra bästa sätt? är en återkommande fråga.
  • Visat digitalt verktyg för skolledare. Det blir bra till en kommande konferens som hen ska genomföra.
  • Fått en väldigt bra genomgång om möjligheter och svårigheter med organisation i flera av våra verksamheter. Som kvalitetsutvecklare spänner sig mitt område från förskolan till gymnasiet och Vux. Väldigt spännande och mycket att lära. Ett av mina första uppdrag handlade om kvalitetsarbete i särskolan.
  • Haft intressant samtal om vad som är kvalitet. Hur vi får fram kvaliteten i våra verksamheter i våra systematiska kvalitetsredovisningar.
  • Förberett en fråga inför fackligt möte
  • Fått iväg våra frågor till kommande kvalitetsavstämning  till våra rektorer/förskolechefer.
  • Börjat läsa rapporten från Skolinspektionen om förskolans arbete som kom idag. Direkt drog tankarna igång om hur vi kan använda detta i vårt arbete i förskolans nätverk.
  • Sammanfattat gårdagens första träff med PraEst och språklärarna i kursen vi har kört igång om språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen.En variant på läslyftet som jag håller i. Började förbereda nästa träff.

Det var nog det.

card-catalog-194280_1280.jpg

Många, många lådor att hålla koll på alltså många olika projekt igång. Men många av aktiviteterna går tätt in i varandra och stöttar varandra. Ibland behöver jag helt klart stanna upp och tänka till för att hitta rätt låda. Att jobba så är ett väldigt roligt jobb måste jag säga, men det krävs lite träning i att inte få feedback på arbetet direkt från eleverna  – de som är verksamhetens fokus!

– Vad har du gjort på jobbet idag? En hel del måste jag säga. En lång lista på saker. Bland annat…

Det är inte så dumt att stanna upp och sammanfatta det man har gjort under en stund. I flödet av görandet är det lätt att en känsla av att inget blir gjort/ blir klart tar överhand. Ska försöka sammanfatta oftare.

En dag på förvaltningen. En dag i en kvalitetsutvecklares dagbok!

 

Att våga kasta sig ut – 6 månader senare

I 6 månader har jag nu haft mitt uppdrag som kvalitetstutvecklare/Bitr utbildningschef. För mig var det ett steg att ta som var i jämförelse med ge sig ut på en seglats runt havet där inget är förutsägbart. Lämna det trygga, det säkra och det lagom oförutsägbara. Under de första månaderna efter att jag hade bestämt mig för att våga kasta mig ut i det okända rann tårarna varje gång jag sa att jag skulle lämna klassrummet. På riktigt. Lämna klassrummet. Jag som är lärare.

Jag tycker att läraryrket är fantastiskt och jag stormtrivs i ett klassrum tillsammans med elever. Det finns inget som slår upplevelsen att få dela ögonblicket och möta blicken när det glittrar i ögonen på en elev som just har förstått något svårt och som har utmanat sig själv i att lära nytt och lyckats.

Det valde jag att lämna. Och jag har inte ångrat mig en sekund än. Även om jag saknar eleverna. När terminen började var det första gången på 20 år som jag inte förberedde ett klassrum och mottagandet av en grupp elever. Det var en väldigt konstig känsla. När jag klev in i klassrum på våra skolor i kommunen hade jag lite svårt att lämna dem igen. Det finns så mycket roligt jag skulle kunna göra tillsammans med elever. Istället har jag nu fått planera och genomföra många intressanta och roliga saker tillsammans med lärare och rektorer/förskolechefer istället. Det är inte alls dumt det heller! Lärande är fortfarande mitt huvuduppdrag.

Jag har fått lära mig så enormt mycket på 6 månader. En helhetssyn på skolan som jag har saknat inser jag nu. Perspektivet har vidgats, förståelse för att vissa beslut måste fattas, åsikter som jag inte hade uttryckt som lärare i klassrummet har jag nu en annan bakgrundskunskap till och en förändrad syn på. Helheten hade jag haft glädje av i mitt  jobb som lärare ser jag nu. Precis som jag har väldigt glädje av mina kunskaper om att jobba tillsammans med barn och ungdomar i detta jobbet.

Vad gör du på jobbet? är en fråga som jag numera ofta får. I början var den lite svår att svara på. Nu är det inga som helst problem. Många intressanta uppdrag. Lärarlönelyftet, Läslyftet, Nyanländas lärande – riktad insats från skolverket, skolinspektion, nätverk för förstelärare, nätverk tillsammans med förskolechefer och förskolelärare om kvalitetsarbete och det systematiska kvalitetsarbetet på förvaltningsnivå. Och lite till. I en liten kommun är man få att lösa många uppgifter men det ger också en insyn och kunskap om mycket. Det är fantastiskt lärorikt.

Det hade inte gått att hålla sig flytande i detta uppdrag om jag inte än en gång har förmånen att få jobba i ett team där man jobbar tillsammans, stöttar  och hjälper varandra. Värme och omtanke med vårt uppdrag i fokus är en bra beskrivning. Ett team där ordet tillsammans är ledordet. Vi blir bättre tillsammans. Ett ord som i alla tider varit viktigt för mig och än en gång möter jag en chef och kollegor som också tycker precis så!

If you never

När jag tvekade som mest över att lämna klassrummet och eleverna så sa en klok 11-åring till mig: Men mamma, är det inte det livet handlar om? Att lära sig nya saker! Och det hade hen väldigt rätt i. Det är ju det jag säger hela tiden utom just då när det kändes väldigt osäkert.

Jag är glad att jag vågade anta utmaningen att kasta mig ut på okänt hav mot ett äventyr där jag varje dag får lära mig nya saker. Och den dagen längtan till en elevgrupp och att vara närmare elevens lärande blir för stor då hoppas jag det finns ett klassrum till mig igen!