Kamratrespons – så här kan det se ut

Många av inläggen här på bloggen handlar om responsarbete och då framförallt kamratrespons på text. I höstas skrev jag om hur jag påbörjar det arbetet med en ny grupp. Hur vi tillsammans skapar oss ett gemensamt språk för att tala om text och utveckla våra texter. 

Varje gång jag tar emot en ny grupp får jag påminna mig om att det är just det, en ny grupp som tillsammans med mig behöver skapa en gemensam referensram kring det vi gör. Ett gemensamt språk som samtidigt är ett metaspråk kring lärande. Många gånger blir saknaden av det gemensamma språket synligt för mig när jag ska starta tillsammans med en ny grupp och inte längre kan referera till det vi gjort tidigare. Hur gjorde jag för att vi skulle ha det där gemensamma språket i gruppen jag precis lämnade? Hur gör jag egentligen när jag startar?

Nu kan man också ta del av vårt arbete genom Läslyftsmodulen Skriva i alla ämnen för 4-6. Här får man komma med in i klassrummet en stund när vi börjar vår gemensamma resa mot att alla ska bli textmedvetna!

I inlägget Att visa och vägleda elever i skriv- och läsförmåga finns två filmer till som handlar om skrivundervisning och hur det kan se ut i vårt klassrum när vi jobbar med att utveckla skrivkompetensen.

Kamratrepons i grupp med fokus på fraser och ord

Vårt nuvarande skrivprojekt handlar om dikter. Vi har läst, lyssnat och skrivit egna dikter. När alla hade skrivet ett antal var det dags att jobba med kamratsespons. Den här gången tänkte jag att det skulle passa bra att prova på respons i grupp eftersom vi har tränat väldigt mycket på att få och ge respons två och två tidigare. En som har skrivit mycket om kamratrespons i grupp är Tourlag Lokensgard Hoel bland annat i boken Skriva och samtala – Lärande genom responsgrupper. Jag gick tillbaka tilll den boken igen och bestämde mig för att pröva detta med mina elever i år 6.

När jag jobbar med respons utgår vi ifrån textriangeln och den använder vi som stöd för att uppmärksamma de högre nivåerna i text, för som Hoel skriver så krävs större ansträngning att arbeta på den högre/globala nivån än vad det gör på den lägre/lokala nivån. Det är alltså mindre krävande att jobba med stavning än att förändra innehåll. Därför behöver man mycket träning i detta.

texttriangel

Från skolverkets bedömningsmaterial ”Språket på väg” sidan 13

Efter att jobbat intensivt med skrivande och respons kan jag se att det utvecklas en textmedvetenhet hos eleverna. Texten är inte längre något som är färdigt direkt utan något som kan bearbetas och utvecklas. När vi nu har jobbat med poesi-tema ett tag passade det perfekt att fördjupa sig i de mellersta delen av texttriangeln. Vi pratade om meningar men framföra allt fraser och ord. Hur skulle man kunna utveckla sin dikt som man hade skrivit? Fanns det något ord som passar ännu bättre, beskriva mer eller få fram en känsla? Kunde något ord byggas ut och bli en fras som utvecklar språket och dikten?

För första gången testade vi att jobba med kamratrespons i grupp för att utveckla dikterna som alla elever hade skrivit.  Alla  hade flera dikter med sig  och de valde själva hur många av dikterna de ville jobba med. Det påbörjades ett intensivt och ganska koncentrerat arbete.

När vi var klara fick alla skriva exit-ticket där uppgiften var att fundera över vad som var bra med att jobba med kamratrespons i grupp och vad som inte var bra.

FullSizeRenderFullSizeRender[1]

När jag läste igenom lapparna var samstämmigheten stor med det som Hoel skriver om men som handlar om äldre ungdomar:

Skribenten i grupp

  • kan utnyttja samtalen som en bro mellan tanke och skriftligt uttryck maximalt
  • får ta del av de andras tankar
  • får reella läsarreaktioner
  • får reell feedback från läsaren
  • kan utveckla texten genom yttre dialog
  • kan läsa och lyssna på andras texter
  • får lyssna på och delta i samtal

Den isolerade skribenten

  • måste gå direkt från tanke till skriftligt uttryck
  • Kan bara använda sina egna tankar
  • Måste föra dialog med sig själv
  • Måste förutsäga reaktioner från tänkbara läsare
  • Måste föreställa sig den feedbacken
  • Måste utveckla texten genom tankar och inre dialog

Från sidan 84 Tourlag Lokensgard Hoel Skriva och samtala – Lärande genom responsgrupper.

Det här verkar stämma med hur yngre elever upplevde respons i grupp, i alla fall i just det är fallet. När jag läste alla igenom alla gula post-it lappar kunde jag sammanfatta det hela med att man tyckte att man fick nya tips, att dikten blev mer utvecklad och när man fick veta hur andra tänkte om dikterna blev de bättre för då kunde man hittar andra ord. Det var bra att ge respons på ett sätt till, jämfört med det vi gjort innan. Många lyfte fram fördelarna med att inte tänka helt själv eftersom då använder man bara sina egna tankar och ibland behöver man höra hur andra upplever texter. Genom att folkusera på fraser och ord fick alla jobba med att vända och vrida på fler delar i texten. Vi pratade om att det är bra att göra i alla texter om man vill utveckla dem vidare.

Det var himla bra att avsluta uppgiften med utvärdering, för eleverna hjälpte mig med vad jag ska göra annorlunda till nästa gång! En del tyckte att det saknades stödfrågor att ha med sig till gruppen för det räckte inte med genomgången och instruktioner på tavlan. Det tar jag till mig och ska genast ändra det till nästa gång!

För det blir helt klart kamratrespons i grupp fler gånger eftersom det finns en klar poäng i att höra flera kompisar ställa frågor till och om texten man jobbar med tillsammans. Genom det tror jag att  förmågan att själv ställa frågor till texten utvecklas och det kan vara bra att använda när man sitter själv och skriver sin text.

Att kliva utanför bekvämlighetszonen och bli en lite bättre lärare

Att kliva utanför bekvämlighetszonen är något som leder till erfarenheter och insikter som gör mig till en lite bättre lärare för varje gång. Pröva på något som jag inte känner mig säker på, som jag inte provat förut och som i första tanken känns omöjlig att klara ut.

För ett tag sedan fick jag  förfrågan om att skriva en artikel som skulle handla om hur jag arbetar med bloggen som lärande verktyg i min klass. Absolut, visst kan jag göra det svarade jag direkt. Sedan när jag insåg vad jag sagt ja till kom tvivlet. Jag som inte kan skriva… Jag har aldrig skrivit en artikel i hela mitt liv…. Hur ska jag klara det??

Jag startade den här bloggen för ungefär ett år sedan. En av anledningarna till det var att jag behövde träna på att skriva med vetskapen om att  eventuellt kommer någon som jag inte känner läsa det jag skriver. Jag behövde förändra min syn på mitt eget skrivande. Det är en utmaning att sätta ord på tankar och händelser för att sedan sprida det till andra tycker jag.

Artikeln blev skriven, responsad av en tålmodig journalist och därefter publicerad i tidskriften Svenskläraren. Blogga med klassen av Therese Linnér heter artikeln. Jag överlevde och dessutom fick jag känna den fantastiska känslan av att ha klarat något som jag inte trodde jag kunde. Men med stöd och hjälp gick det. Lycka!

artikel

Hur gör det här mig till en lite bättre lärare? Jo, för att det där att våga pröva sig fram utan att veta den självklara vägen till målet, att inte vara säker på att man ska nå målet eller att inte ge upp för att man inte ser svaret på problemet direkt är något som elever i skolan ställs inför varje dag. Genom åren har jag märkt att en stor del av undervisningen handlar om att få elever att se på sitt eget lärande på ett sätt som gynnar lärandet istället för hämmar det. Många elever som är i mellanåren har redan skapat sig en bild av vad de kan och inte kan vilket kan leda till att man inte kommer vidare och tar del av uppgifter som ligger utanför närmanste utvecklingszonen. Framförallt i matematik och i skrivande tycker jag att jag kan se detta. Då behövs det någon som visar redskap för att våga prova, någon som visar att det handlar om kunskap om hur man kan göra, stöd av någon som kan och egen vilja att försöka. Kan man kombinera alla dessa faktorer så kan man komma förbi svårigheten som verkar oöverstiglig.

Genom att jag också utsätter mig för något som jag inte riktigt behärskar så blir jag påmind om känslan och tankarna. Jag ta med mig dem in i mötet med eleven. Tar med som en påminnelse, men inte som en ursäkt för att bekräfta elevens ovilja att försöka utan som ytterligare ett redskap i min undervisning. Nu vet jag med att alla inte reagerar som jag, men det finns en poäng i att ha varit i situationer som påminner om elevers klassrumssituation med jämna mellanrum, och då särskilt när man som jag har jobbat rätt länge. Genom att komma ihåg hur det känns att vara elev blir jag en bättre lärare, tänker jag.

Här på bloggen har jag skrivit massor av inlägg om kamratrespons och det beror på att jag tror starkt på det som ett redskap för lärandet. Jag har läst massor av böcker av forskare som har sett kamratreponsens fördelar och hur man genom att jobba med det strukturerat kan få elever att utveckla sitt skrivande väldigt mycket. När jag nu lämnade ifrån mig en text i en texttyp jag aldrig tidigare hade skrivit i var det väldigt pirrigt. Men så lärorikt. Jag fick respons som utvecklade min text. Jag lärde mig massor av en som kunde mer. Och jag fick tillfälle att träna på att släppa prestationsvånda och prestige för att istället passa på att lära mig något. För respons är inget jag upplevet under min skolgång, då handlade det om rätt och fel, inte förrän när jag på senare år skrev uppsats på universitetet fick jag hjälp med tips på hur jag kunde utveckla texten i uppsatsen.

Att sätta sig i elevsituation med jämna mellanrum är något som gör mig till en bättre lärare. Jag får fatt i det som kan vara en jobbig känsla för elever vilket gör att förståelsen ökar och jag blir bättre på att ge redskap till de elever som inte tycker att de kan eller vågar anta utmaningen i att lära sig något nytt som känns övermäktigt. Jag blir påmind om att svårigheter inte alltid är svårigheter i förståelse av faktakunskap eller liknande, svårigheter kan lika väl bestå i att man inte vågar angripa uppgiften av olika skäl.

Vi kan tillsammans utmana och övervinna svårigheterna. Bestiga berget med ett steg i taget!

Verkliga mottagare och kamratrespons på samma gång

Kamratrespons är något som jag och mina elever jobbar mycket med i flera ämnen. Det är också något som jag återkommer till i mina texter här på bloggen. Jag tycker att det är ett väl fungerande verktyg för att bli medveten om text och hur man kan utveckla sitt skrivande. Det är samtidigt ett bra verktyg för att få inspiration och lära sig mer tillsammans med andra.

Att skriva till verkliga mottagare är något som också lyfter elevers texter. Jag har ofta tyckt att det har varit lite svårt att skapa de förutsättnignarna tidigare. Det har blivit enorma projekt i så fall, särskilt då vi inte har tillgång till enkla publiceringsverktyg som finns i iPads. Ett sätt att lösa det har varit att använda en blogg tillsammans med eleverna och där träna på att publicera text till många mottagare. Sedan vet jag att andra jobbar mycket med attt publicera text genom sociala medier men jag är inte helt bekväm med det då jag har yngre elever som inte har tagit del av de möjligeterna än. Jag försöker hitta fler vägar utifrån de förutsättningar vi har för att jobba med verkliga mottagare av arbetet som eleverna gör.

Den här terminen har mina elever skrivit en reseberättelse utifrån en resa de har gjort tillsammans. Eftersom nästa års 6:ors också ska göra en sådan resa så blev de naturliga mottagare av våra texter. Eleverna skrev sina texeter och vi lämande dem vidare. Vi hoppades på att få någon slags respons på det vi hade skrivit men vi kunde inte ana att det skulle bli så bra! Mina fantastiska kollegor fångade bollen och bestämde sig för att deras elever skulle skriva ett brev tillbaka till var och en. Ett brev som innehåll två stjärnor och en önskan men också tankar om den kommande resan och vad som var kul att få veta inför den.

brev

När mina elever fick sina brev läste de dem med stort intresse och det ledde till intressanta diskussioner. Vi funderade på om de kunde se vilka instruktioner brevskrivarna hade fått. Vilken respons de hade gett och hur man kunde använda den vid nästa skrivande. Det var också några som hade fått två brev tillbaka där responsen var motsatt i de breven vilket blev interssant att prata om.  Hur olika man kan se på text och vad skribenten själv hade tänkt när reseberättelsen skrevs.

Flera elever har kommit och önskat att få jobba så igen. Det finns helt klart en poäng i att göra skrivandet ännu mer meningsfullt genom att skriva till andra som återkopplar. Den här gången genomförde vi det på ett enkelt sätt visade sig ge alla mycket!

– Kan vi inte göra så här igen? Snälla, det var så roligt att få ett brev med respons på det sättet!

– Absolut, svarar jag på det!

Kamratrespons på muntlig text

Jag jobbar mycket med egenrespons och kamratrespons på skriven text och men även på lösningar i matematik. När vi jobbar med den skrivna texten jobbar vi med stödstrukturer i form av responsformulär och vi avslutar alltid responsen, både den egna och kamratresponsen med två stjärnor och en önskan som ett sätt att sammanfatta sina åsikter.

Under hösten har vi jobbat intensivt med muntlig text. Muntlig text i form av att skapa en radiopodd om valet. Vi har jobbat med att synligöra arbetsgången för att kunna genomföra ett sådant här projekt. Det blev ett bra tillfälle att prata om processen fram till målet. Vi har pratat om att den muntliga texten behöver en struktur och disposition som gör att lyssnaren kan hänga med, precis som den skriftliga texten behöver ha.

Alla har jobbat intensivt med sina program och vi har nu lagt upp dem på vår klassblogg. Det återstod då bara ett moment till, egenrespons och kamratrespons. Vi gick tillsammans igenom stödstrukturen i form av en responsmall och pratade om vad de olika stegen innebar. Frågor ställdes och vi klarade ut det som var svårt.

Poddradio_-_responsDärefter funderade vi på hur man skulle kunna formulera responsen i form av två stjärnor och en önskan. Vi skrev upp några av förslagen. Därefter visade jag det formuläret som man sedan skulle skriva sin respons i.

förslag_på_respons

responsblad

Grupperna som hade gjort programmen tillsammans satte sig ner och började med att lyssna på sitt eget program som de sedan gav respons på. När det var klart lyssnade de på kompisarnas program, ett åt gången. Det blev intressanta diskussioner i grupperna utifrån stödstrukturen om vad de tyckte och hur de skulle formulera sina åsikter.

Varje kamratrespons från varje grupp tillsammans med egenresponsen har nu varje elev fått i ett eget häfte. Det häftet finns kvar att återkomma till när vi sätter igång med ett liknande projekt framöver. När det är dags går vi tillbaka och funderar på hur vi ska göra den här gången, i det nya projektet. Jag tror att lärandet är något som pågår ständigt och jämt. Det här var första gången eleverna och jag gjorde radiopoddar. Det är klart att det finns sådant vi kunde gjort annorlunda och sådant vi gjorde bra direkt men det är just den insikten vi lär oss av. Just här och nu i det här temat gjorde vi vårt bästa och det kan vi lära oss vidare av nästa gång. Det var nyttigt att lyssna noga på varandras program för att få med sig tankar och inspiration.

Vad lärde jag mig? Massor, som att ge sig in i ett dataprogram för första gången, genomföra det tillsammans med 30 elever och organisationen av det. Det vara bara några av de sakerna som jag fick fundera extra över under resans gång. Något som jag inte hade funderat över, förrän jag efter genomförandet frågade eleverna om det, och som kom som en överraskning var att många tyckte att det var svårare att ge respons på muntlig text än på skriven text. Eleverna gav varandra respons och var helt bekanta i arbetsgången men tyckte ändå att det var svårare. Det tyckte jag var en väldigt intressant reflektion eftersom vi har jobbat massor mycket med respons och om att ge respons handlar om arbetet och inte personen. Jag trodde att vårt tidigare arbete var direkt översättningsbart till den muntliga texten, men det var det inte. Det var ett nytt medie att förhålla sig till och det blev mer personligt när man hörde rösterna.

Det här är en viktig aspekt att ta hänsyn till och som jag ska ta med mig nästa gång jag genomför det för första gången med en grupp. Det är inte självklart att känslan kring att ge och få respons är den samma bara för att man tränat på det på i en form – det behöver tränas i många olika former för att vara ett redskap för lärande!

 

 

Gästbloggar på bedomningforlarande.se om kamratrespons

Bedömning för lärande är ett bra sätt att jobba efter om eleverna ska få äga sin egen utveckling tänker jag. Jag tänker att medvetenheten om hur man kan göra för att utvecklas leder till ett större intresse. Det här var något som jag saknade under min egen skolgång. Det var som att det fanns en väg till att lära, men ingen berättade hur man kunde göra utan det fanns underförstått och outtalat. Tyvärr kom jag inte på det förrän efter gymnasiet. Vad koden handlade om. Bedömning för lärande blir ett sätt att lyfta fram koden i ljuset tänker jag. När jag fick möjligheten att gästblogga på Bedömning för lärande så insåg jag att det innefattar så många delar som inte längre är helt synliga för mig. De ingår i en helhet:

Bedömning för lärande är och innebär så väldigt många delar inser jag när jag ska sätta ord på vad jag och mina elever gör som gör att bedömningen leder till lärande. Det jag också inser är att jag själv inte längre tänker på alla delar var för sig utan alla ingår som en del i att se på arbetet i klassrummet med ett formativt förhållningssätt. Var är vi nu? Vart ska vi? Hur tar vi oss dit? Och i det arbetet handlar bedömning för lärande minst lika mycket om mitt lärande som pedagog. Vad är det eleverna visar mig? Och vad kan jag göra för att eleverna ska få förutsättningar att nå målen? Bilden blir komplex och jag får begränsa mig om inte blogginlägget ska bli en hel bok! Eftersom jag tänker att arbetet i klassrummet ska leda till att eleverna äger sin egen kunskapsutveckling på det sättet att de vet var de är och har redskap för att utveckla sina kunskaper vidare. Mitt uppdrag blir att ständigt föra en dialog på individ och gruppnivå som visar på vägar att ta, explicit undervisning om hur man kan tänka eller göra men också ge eleverna ett gemensamt språk som gör att vi förstår varandra och förstår mål och kvaliteter i kunskapskraven.

Tillslut valde jag att skriva om hur vi arbetar med kamratrespons i min klass och mina  tankar kring det.  Hela inlägget ”Eleverna som lärresurs för varandra” finns att läsa här!

Kamratrespons – att förstå varför

Kamratrespons är ett lärande verktyg som jag ofta använder inom många ämnen. Det kan vara kamratrespons på lösningar i matematik eller respons på texterna som eleverna skriver. Det jag kan uppleva är det svåraste med att jobba med respons är att få med eleverna på att det finns ett stort lärande i att tänka en gång till. Det är få saker som är färdiga vid första försöket. Det är något jag och gruppen ofta får jobba mycket med. Att komma förbi den mentala spärren och inte se det som ”att göra om” utan att se på respons och bearbetning som en ”utveckling av arbetet”.

För att hjälpa eleverna att förstå hur man kan titta på texter använder jag stödstrukturer i form av frågor som de kan använda när de tittar på texten.

kamratrespons

Jag har saknat något, förutom mina samtal och att visa eleven sin egen utveckling, som gör att mitt budskap om att det här leder till utveckling verkligen går fram. Gärna tidigt i processen.

För ett tag sedan delades den här fantastiska filmen runt om på sociala medier och äntligen hade jag hittat något som vi kunde titta på och tänka tillsammans kring.

Vi tittade på filmen tillsammans i klassen och stannade till då och då för att fundera över det vi såg. Har vi gjort något liknande? Vad är poängen med att göra som de gör på filmen?  Eleverna (i år 5) kunde se att det var det vi hade gjort under hösten när vi jobbade med kamratrespons på texter. Varför gjorde vi det? Är det bra att jobba så?

Många frågor som vi tillsammans benade ut och kunde konstatera att det finns en poäng i att utveckla arbetet som man gör. Det handlar inte om att det är fel utan att vi lär oss för varje gång vi vågar prova igen med hjälp av egna och andras tankar.

Filmen finns i vår gemensamma referensram nu, den kan vi  återkoppla till och på så sätt prata samma språk eleverna och jag. En av eleverna ville att jag skulle lägga den på vår blogg för att alla föräldrarna skulle få se den med – den är ju så bra!