Pedagogiska samtal – vilka spår kan man se?

Under hösten har vi haft två bokcirklar igång på vår skola. Den ena boken vi läste var Greppa språket, vilket all personal jobbat med och pratat om på våra arbetslagsmöten. Den andra bokencirkeln har varit för alla som undervisar i F-6 på vår skola. Vi har alla läst Göran Svanelids bok De fem förmågorna för att sedan mötas kring frågeställningar som jag tillsammans med mina förstelärarkollegor har satt ihop. Frågorna har inneburit att titta på sin egen praktik, diskutera olika tankar från boken och dela med sig av det som sker i var och ens klassrum samt funderat över för och nackdelar med The big five som modell. Vi har haft fyra tillfällen tillsammans.

Det har varit väldigt intressanta diskussioner och samtidigt har vi fått titta in i varandras praktiker, fått ta del av lite nya tankar från boken men också kopplat på forskning som handlar om digital läsning. När vi pratade om procedur förmågan passade jag på att visa på vad Maria Rasmusson hade sett i sin avhandling. Jag kopplade även på erfarenheter från mitt klassrum utifrån tankar från avhandlingen.

Genom åren har vi haft många konferenser av olika slag där vi har jobbat med gemensamma uppgifter, pratat bedömning, kunskapskrav och språkutvecklande arbetssätt osv. En svaghet i detta arbetet är att vi allt för sällan har följt upp effekterna av arbetet vi har gjort. När vi har jobbat klart lämnar vi det vi har jobbat med och utgår från att något skett i mötet mellan varandra. Den här gången ville jag inte falla in i mönstret igen. Jag var nyfiken på om man kunde se spår i någons arbete efter de konferenser vi har haft.

När jag mötte en kollega som jobbar tillsammans med elever i förskoleklassen blev jag påmind om mina tankar kring uppföljning. Hon berättade om en stund som gruppen har tillsammans varje dag där de ibland  pratar om vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hon berättade att numera hade de samtalen om vad de har jobbat med en kort stund varje dag, istället för då och då, och pratar då om vad de hade lärt sig eller fått träna mer på under dagen. 6-åringarna hade massor att berätta.

IMG_8561IMG_8560

För att det skulle bli synligt för alla d vs elever, lärare och föräldrar hade de nu börjat skriva ner det som sades. Allt lärande samlades i en pärm som ligger tillgänglig för alla som kommer in i klassrummet.

Jag frågade vad det var som gjorde att hon hade börjat jobba med att synliggöra lärandet mer systematiskt. Svaret på det var att när vi hade våra möten fick hon inspiration till att hjälpa eleverna att få syn på vad man har lärt sig, och hon visste att åldern inte spelar någon roll för alla kan sätta ord på sitt lärande om de får chansen.  Vilket blev väldigt tydligt. Den här stunden blev också tillfälle till samtal om att ibland får man jobba väldigt hårt för att lära sig något men ibland går det lättare. Att lära kan innebära att man repetera och ”sätter fast kunskaperna hårdare”. Just insikt om att lära är något som ofta kräver ansträngning är något som vi alla vill att eleverna ska få med sig för att klara de utmaningarna som man möter.

Jag började letade efter fler spår av våra diskussioner och träffade på mina andra kollegor som också jobbar med förskoleklass. De hade blivit inspirerade av en lärare som jobbar med de lite äldre barnen när de pratade om begrepp. Numera samlar de också begrepp i en egen begreppsbok i matematik. Boken kommer fram med jämna mellanrum och varje gång bläddrar barnen igenom den – ”ja, just det! Så hette det! Det kan jag nu!” kan det låta i rummet under tiden.

IMG_8578IMG_8580

Tänk att börja förstå att man kan vara medveten om sitt lärande och att det kan krävas en hel del ansträngning för att klara olika uppgifter. Tänk att få insikten om att jobbet leder till ett resultat.Tänk att tidigt få ta del av ord och begrepp, som kan vara svåra och ta tid att förstå men om ett frö sås i förskoleklassen är sannolikheten väldigt stor att det blommar för fullt efter några år.

Vad mycket de här eleverna kommer att få med sig när de har  insikten om vad det innebär att lära, har exempel på strategier som man kan använda och har mött pedagoger som ser att det är möjligt att jobba så här tillsammans med elever i förskoleklassen. Den handlingen säger något mer än själv orden tycker jag. Det visar på stor tilltro till elevers förmåga oavsett ålder!

Vad är skillnaden före och efter våra pedagogiska möten frågade jag. ”Den stora skillnaden är att det vi har valt att göra har vi valt att göra med en större medvetenhet om vad och varför” blev svaret. Jag tänker att genom att vi blir med medvetna om varför vi gör det vi gör, så blir det kanske färre uppgifter för barnen men uppgifterna är tydligare och mer förankrade i våra mål. När vi dessutom får en bild av varandras arbete och möts för att skapa ett gemensamt språk skapar vi samtidigt en röd tråd för eleverna. De får bättre förutsättningar att förstå skolkoden genom att de får träna så länge och mycket som det kan behövas för att knäcka koden.  Tillsammans ger vi eleverna bra förutsättningar att lyckas nå de mål som finns, som kan vara svåra att nå om man inte får träna förrän det är dags att bedöma arbetet mot kunskapskraven i år 6.

Uppföljning är viktigt. Här kan vi synliggöra att vi själva lär oss av varandra precis som vi många gånger vill att eleverna ska göra. Vi kan också synliggöra det som inte har fungerat och titta med kritiska ögon på det vi har gjort för att lära mer inför nästa tillfälle. Vi lär och utvecklar undervisningen tillsammans – det tror jag gör jobbet både roligare och lättare eftersom man inte är ensam med sina utmaningar och möjligheter!

Värdeskapande motiverar

Jag funderar rätt mycket på det här med värdeskapande arbete i klassrummet just nu. Kunskap som skapar värde för en själv och andra. Hur kan man synliggöra det för eleverna? Hur kan man visa på att det vi gör inte bara har värde för egen del utan att den kunskap man har ofta kan gynna andra med. Det här tror jag är viktigt att synliggöra för det är inte alltid lätt att se sambanden själv. Dessutom tror jag att när man vet att det man gör kan vara till glädje för andra så kan man bli lite mer motiverad!

I förra inlägget skrev jag om hur vi jobbade med fältstudier och analyserade vår skolgård. Våra analyser kom sedan fastighetsbolaget till del och det skapade värde för dem och för kommande elever. De kommer att få en skolgård där elever har varit med och tyckt till med väl underbyggda åsikter.

När jag ställde frågan om vilket värde det vi gjorde hade för någon annan var det först svårt att svara på den frågan. Det var en fråga som man inte var van att ta ställning till. Men ganska snart kunde vi lista det värdeskapande i uppgiften.

När man pratar om värdeskapande arbete i klassrummet är det kanske stora projekt, till exempel som det vi gjorde, som man tänker på. Stora projekt kan kännas övermäktigt att sätta igång och därmed rinner det värdeskapande arbetet snart ut i sanden. Jag tror på att värdeskapande är en faktor som motiverar elever att lära sig mer och särskilt att lära sig tillsammans med andra. Det gäller att hitta en form för det som gör det lätt att genomföra för mig som pedagog och som visar eleverna att deras kunskap viktig för fler.

Vi utvärderar ofta veckans arbete och jag ställde vid ett tillfälle frågorna:

  • Vad har du lärt dig den här veckan?
  • På vilket sätt har du användning av dina nya kunskaper?
  • På vilket sätt kan dina kunskaper vara till värde för andra?

Svaren kan sammanfattas i att man lärt sig faktakunskaper om religon, förkorta i bråk, skriva instruerande texter och no- begrepp. En veckas arbete i kort sammanfattning. Kunskaperna kunde användas för att göra kommande lektioner lättare i No, bra att kunna för att det att lättare förstå hur andra tänker utfrån en annan religon och bra att kunna för längre fram kanske man ska jobba med något liknande och då är man förberedd!

Värdet för någon annan då? Jo, det kunde man se den här gången. Vi jobbar ofta tillsammans och då kan man hjälpa till genom att förklara det man själv har förstått för någon som inte har fått koll på innehållet var en återkommande åsikt.  Kunskaperna kommer till användning och samtidigt befäster man sina kunskaper själv. Det sista var inget eleverna tänkte på – men det gjorde jag! Att förklara för någon annan är ett riktigt bra sätt att verkligen själv förstå. Det blir värdeskapande på alla sätt det här att jobba tillsammans.

team-1028829_1280
Bilden kommer från pixbay

Att utvärdera och få syn på att i skolan kan man lära sig massor varje dag, fast ibland kanske man inte tänker på det. Genom att stanna upp och fundera i ett par minuter på vad man har lärt sig och poängen med det tror jag skapar mening, samanhang och dessutom ett stort värde. Värde för en själv, och skapar det även värde för en klasskompis, en annan klass  på skolan eller varför inte ibland också många, många andra utanför skolan – beroende på vad man jobbar med för stunden, då ökar motivationen  att lära ytterligare.

När jag nästa gång frågar vilket värde elevernas kunskap har haft för någon annan hoppas jag att svaren kommer lika lätt igen. Jag har också som ambition att jag då har skapat fler möjligheter till att det finns tydliga mottagare för elevernas arbete. Det leder till engagemang som i sin tur med motivationens hjälp tar kunskapandet till djupare nivåer har jag märkt!

 

Bloggar vidare på Lärarförbundets förstelärarblogg

Det är läsåret innehåller många roliga och spännande uppdrag förutom att undervisa en helt ny grupp elever. Jag kommer bland annat att fortsätta vårens bloggande på Lärarförbundets förstelärarblogg. En gång i månaden blir det ett inlägg där. Nu är det första inlägget för i höst publicerat och det handlar om kolleigalt lärande utifrån gemensam litteratur. Det som vi kommer att jobba med under hösten, tillsammans hela skolan.

Det kollegiala utbytet utifrån inspiration utifrån ger väldigt mycket. Men det behövs inspiration och inte bara ”gräv där du står” -tanken tycker jag. Om vi enbart utgår ifrån våra tidigare erfarenheter och kunskaper kommer det inte in nya ideér som väcker och förändrar tankar. Det kan också vara svårt att mötas om man inte har något gemensamt att utgå ifrån. Det är lätt att samtalen stannar vid berättande och inte anlsyserandet och utvecklandet. Vi har under ett par år tränat på att utgå från gemensamma texter och uppgifter på vår skola, sedan kom mattelyftet som verkligen hjälpte till med det sättet att arbeta och nu fortsätter vi med gemensam litteratur. Vi kommer bland annat läsa och samtala om boken Greppa språket! Ämnesdidaktiskt perspektiv på flerspråkighet.

Greppa språket bild

Det är det jag har skrivit lite om i höstens första inlägg på Förstelärarbloggen.

Greppa språket tillsammans – och på så sätt utveckla vår praktik!

Handledning – ett tillfälle att träna konsten att lyssna

Handledning. Det är något som egentligen sker i alla stunder i det här jobbet. Handledning i lärande, ställa frågorna så att man inte lotsar någon igenom en uppgift utan ger förutsättningar för eget lärande och förståelse. Det sker i mötet med elever och när jag handleder studenter som ute på sin Vfu- praktik hos mig. Jag har också förmånen att handleda kollegor. Den här veckan handlar mitt inlägg på Lärarförbundets förstelärarblogg om handledning. I mitt uppdrag som förstelärare. Jag skriver bland annat;

I handledning kan jag skapa ett tillfälle att prata både små detaljer och stora frågor beroende på vad som önskas. Först ett klassrumsbesök och sedan ett samtal där man kan vända och vrida på hur man skulle vilja utveckla ett moment. Att som pedagog få fundera över sin egen roll och göra det tillsammans med någon annan som verkligen är där för att lyssna och ställa frågor som leder samtalet vidare är en viktig stund. I handledningen kan jag hjälpa till att ge perspektiv på det som skett samt väcka en tanke om något som kan vara värt att prova. Dessutom blir det möjligt att känna att man inte är ensam, utan det går att jobba tillsammans även med ledarskap.

”Jag tycker bara det finns positiva aspekter på handledningen. [..] Jag märker skillnad när jag har provat det som vi pratade om. Det blir lugnare.” Jag bad min kollega om synpunkter på handledning och det här var hens tankar. För mig är citatet väldigt viktigt. För jag tror att läraryrket fortfarande kan upplevas som ett ensamyrke och när man inte är nöjd med hur det fungerar i klassrummet blir det lätt ett personligt nederlag eller gruppens nederlag. Kan man själv ta kommandot över det som är påverkbart och samtala om det med andra är man på väg att skapa tillåtande reflektionskultur som stärker alla tror jag.

Du kan läsa hela inlägget här om du vill.

När jag skrev om handledning började jag fundera på vad det krävs av mig som handleder. Vad behöver jag tänka på för att det ska bli ett bra möte? Jag behöver ställa frågor. Frågor som väcker tankar. Frågor som ger möjlighet att ta ett steg tillbaka och titta med lite perspektiv på det som skett och som man vill lära sig av, utveckla och förändra. Jag kan också ge något förslag på något man kan prova att förändra. Men framförallt krävs det att jag lyssnar.

Lyssna är en svår konst. En konst som jag behöver träna på hela tiden. I början av hösten skrev jag ett inlägg om att lyssna här på bloggen. Jag skrev bland annat

Jag tänker att lyssna är en konst och ju mer intensiv tillvaron är desto svårare är det att behärska den konsten och inte falla in sin egen historia och tankar. Jag tänker fortsätta öva mig på konsten att lyssna. Och träna upp förmågan att lyssna tolkande i undervisningen. Jag tror att precis som  allt annat behöver man bli påmind och träna för att bli riktigt bra. Det är mitt mål det här läsåret. Att verkligen lyssna för att kunna föra samtalet vidare på lektionerna och inte missa alla klokskaper som eleverna säger för att jag är för upptagen av nästa steg som vi ska ta tillsammans.

Dessutom är det inte alls dumt att träna upp förmågan att lyssna oavsett i vilket möte man än befinner sig i tänker jag.

Mitt mål är inte nått än, ibland tar stressen överhand och jag kommer alldelses försent på att jag inte lyssnade klart eller verkligen förstod vad som sades. Jag har dock blivit mer observant på när jag inte lyckas och kan då följa upp det jag missat. Ibland, ibland märker jag förmodligen det inte, tyvärr.

Att få möjligehten att åka på uppdrag och handleda (vilket händer då och då) och att ha handledning som en del i mitt förestläraruppdrag är en otroligt rolig utmaning och väldigt lärorikt. Där ställs verkligen konsten på sin spets. Att inte ta över samtalet och enbart berätta min historia. Det är bra träning!

Jag tror att många i vår tid skulle behöva träna på konsten att lyssna. Det är många möten som skulle bli effektivare, mer givande och roligare om vi lyssnade på det som verkligen sägs. För tänk om vi möts utan att ha förutfattade meningar om det som kommer att sägas – tänk om vi upptäcker klokskaper som vi kan använda oss av. Tänk om… Tänk om vi lyssnar. Mer här och nu fokus, det tror jag att alla möten skulle må bra av.

Och jag, jag fortsätter att träna på den här viktiga konsten – att lyssna!

Mattelyftet sätter sina spår

Mitt inne i ett lyft, lyft av matematikundervisningen. Vi har varit med mattelyftet i snart en termin nu och det börjar bli intressant att titta efter och se vad och om något har förändrats i den egna undervisningen.

När terminen startade skrev jag bland annat så här om mina förväntningar;

 Äntligen är det dags för oss på vår skola att hoppa på mattelyftet. Jag ser verkligen fram mot det. Jag hoppas att det ska hjälpa mig att utveckla mitt tänk kring att få eleverna att tänka och använda kunskaperna genom att hitta uppgifter som leder till det. Det låter självklart att eleverna ska tänka och använda sina kunskaper men jag kan se att det är en utmaning att skapa de förutsättningarna. Jag får slita hårt för att bryta den undervisningstradition som finns och som jag själv varit en del av i så många år. Vända på tänket och börja i det okända istället för att steg för steg lotsa eleverna igenom. Bryta det som läromedel ibland förstärker – memorera kunskaper och inte använda kunskapen.

 

Inser att det jag önskade att få hjälp med är precis det som börjar hända. Genom att få inspiration att ge uppgifter och ställa frågor om dem på ett annat sätt än vad man är van vid ger stor effekt märker jag. Jag ger mig själv möjlighet att lättare få syn på vad eleverna egentligen kan och eleverna får använda sina kunskaper helt naturligt.

Två elever funderade över det här med att räkna ut 20% av 120. De hade då tidigare fått kläm på hur man räknade ut 10% av något. Kopplingen var inte helt klar att se möjligheten att använda de nyvunna kunskaperna och de stod och funderade och dividerade och kom fram till vad 10% av 120 var.  Plötsligt säger den ene supernöjt  ”Det blir 24!” Före mattelyftet hade jag förmodligen direkt sagt något i stil med ”Bra, berätta hur du tänkte.” Nu fann jag mig och vände mig till den andre eleven som fortfarande funderade så det knakade. ”Hur tror du att hen har tänkt?” undrade jag. Det tog en liten stund och efter noggrant studerande av materialet vi hade plockat fram berättar eleven hur hen trodde  att kompisen hade tänkt – och det stämde för den förste som hade svarat bekräftade och berättade hur tankarna hade gått.

Istället för att jag lät en tänka klart så fick båda chansen. Det är något jag har tränat upp, att bli bättre på. Jag blir sakta bättre på att vara tyst och lämna tanketid och därmed hinna komma på ställa frågor som leder till att alla få chansen att bli ”varma i hjärnan”.

Vändningen kom när en av texterna i mattelyftet tog upp just sättet att ställa frågor. Vända på hela begreppet. Istället för att alltid be eleverna räkna ut och berätta hur de tänkt har vi nu vid flera tillfällen vänt på frågan:

3,25 +1,15= 4+0,3+0.01 = 4,310

Stämmer detta?

Om ja, varför? Om nej, varför inte?

Motivera och visa.

Den här uppgiften har vi jobbat med. När vi hade jobbat med uppgiften en stund och jag förstod att samtliga var överens om att det inte stämde lade vi till frågan;

Hur tror du att eleven har tänkt?

Vilka bra diskussioner. Jag fick syn på att förståelsen för likhetstecknet var befäst. Vi fick syn på att det är lätt att lägga ihop 0,05+0,05 och det blir 0,010 för att man generaliserar och tänker 5+5. Det missförståndet kunde vi reda ut.

Hur kunde det ta så lång tid att få det här knepet till att bli ett naturligt tänk? Så enkelt men samtidigt så svårt! Det är precis det här redskapet jag saknat för att lättare få syn på förmågorna i matematik.

Bättre sent än aldrig – och det är jag glad för!

 

Nominerad till Guldäpplet 2014 – vilken start på terminen!

Att få starta en ny termin med pepp och inspiration är väldigt viktigt. De gånger som dagarna innan eleverna kommer har ett innehåll som inte bidrar till det, då är det tungt. Som tur är händer det inte så ofta tycker jag. I år har det varit en riktigt, riktigt bra start på terminen.

Vi fick lyssna på Micke Gunnarsson som påminde oss om att möta barnen där de är och att det kanske är vi vuxna som behöver fundera över vårt sätt, vår undervisning och bemötande i det stora hela för att nå barnen. Klokt och tänkvärt. Vi behöver lära känna den nya generationen sa Pia Sundhage en gång när jag lyssnade på henne och det stämmer verkligen. Micke har delat med sig av många kloka tankar på det temat. Bland annat den här som till viss del ingick i det som vi lyssnade på. Vi kollegor fick med oss många uttryck som vi har återkommit till under dagarna efter och direkt förstår man varandra när vi har en gemensam referenspunkt. Det är en bra grund att jobba ifrån inför terminen.

Äntligen är det dags för oss på vår skola att hoppa på mattelyftet. Jag ser verkligen fram mot det. Jag hoppas att det ska hjälpa mig att utveckla mitt tänk kring att få eleverna att tänka och använda kunskaperna genom att hitta uppgifter som leder till det. Det låter självklart att eleverna ska tänka och använda sina kunskaper men jag kan se att det är en utmaning att skapa de förutsättningarna. Jag får slita hårt för att bryta den undervisningstradition som finns och som jag själv varit en del av i så många år. Vända på tänket och börja i det okända istället för att steg för steg lotsa eleverna igenom. Bryta det som läromedel ibland förstärker – memorera kunskaper och inte använda. Vi var på en föreläsning med titeln ”Vad är god matematikundervisning” av Mona Rössland, som handlade om det. Hur man kan jobba för att fördjupa elevernas kunskaper istället för att uppmuntrar memorerandet. Erbjuda möjligheter för eleverna att beskriva sina metoder, motivera och argumentera för det de gjort. Det kräver en djupare förståelse. Dr Ann Pihlgren pratar också om det, vikten att bli medveten om undervisningsstrukturer och skapa förutsättningar för elevers eget tänkande. Det här betyder inte att jag tänker lämna eleverna vind för våg. Det betyder att planeringen blir ännu mer genomtänkt men att det än mer blir eleverna som jobbar och är kreativt aktiva. Allt för att fördjupa sina kunskaper, så de inte sitter i skolan för att se mig som lärare jobba allra hårdast och mest. Mattelyftet känns som en ordentlig förmån. Istället för att som idag själv driva den egna utvecklingen och lärandet genom att leta artiklar, böcker och filmer så får jag allt serverat. Det finns bra texter, uppgifter som är beprövade och dessutom många som läser samma texter. Det finns bra förutsättningar att det här är det som är kollegialt lärande när det fungerar.

Som extra bonus på den här veckan så kom listan på alla som blivit nominerade till lärarpriset Guldäpplet 2014. Jag har den stora äran att finnas med på den listan!Nominerad2014-198x56

På samma lista som många kreativa människors som länge inspirerat kring digitala verktyg. Det är en alldeles speciell känsla att någon har tagit sig tid att skriva en nominering och skicka in den. Någon som har tagit del av min undervisning, mitt tänk kring lärande och sättet att tänka kring digitala verktyg som ett lärande redskap. Det är stort och det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Det är lite extra roligt eftersom min digitala resa inte har varit så lång. Den påbörjades för ett och ett halvt år sedan. Men den har gett mig ofantligt mycket i glädje att lära nytt och ett redskap till i undervisningen. Eleverna uppskattar det och vi kan väldigt ofta lära oss något nytt tillsammans. Det är en stor och extra bonus. Att lära tillsammans är något jag tror starkt på!

Så, vilken fantastisk start på ett nytt läsår! På måndag kommer eleverna och det ser jag verkligen fram emot!

Varmt välkommen höstterminen 2014!

Kollegialt lärande i och utanför det fysiska rummet

Det kan inte undgått någon som finns med på sociala medier att det har varit en uppskattad mässa med många deltagare. Den här gången hade jag förmånen att få åka på den mässan – SETT 2014. Det är tyvärr inte så ofta jag kommer iväg på sådana här mässor men den här gången hade jag tur och vann resan genom en utmärkelse som årets nätspridare i Kronobergs län. Därför var jag extra uppfylld och glad för jag att fick möjligheten. Det snurrar av intryck och när det var min dag att skriva på  bloggen Läraravtryck handlade det förstås om reflektioner som startade under dagarna på mässan. Jag skrev om det här…..

Det har och kommer att skrivas massor om dessa två dagar från många, så även från mig! Jag tog direkt med mig tankar in i klassrummet när jag kom tillbaka till skolan dagen efter. Och jag ska försöka sammanfatta mina upplevelser av föreläsningarna och vad jag har tagit med mig från dem i ett kommande inlägg. Men dagarna i Stockholm satte även igång reflektioner kring skola och skolutveckling som jag tänkte skriva om.

Fröken Ann gjorde en väldigt bra och omfattande reflektion av dag två där hon hade hört mycket om skolutveckling. I hennes reflektion finns mycket som jag känner igen. För det jag upplevde på mässan under två dagar är känslan av att det sker så otroligt mycket bra i skolsverige. Det finns en sådan kraft och styrka som borde kunna sprida sig ännu mer för att vi ute på våra arbetsplatser ska orka och våga utveckla vidare föra att alla elever ska få lyckas.

Fröken Ann skrev bland annat:

Något som alltid lyfts fram för att förändring i skolan ska lyckas är ledningens roll. På senaste tiden har det lyfts fram som en framgångsfaktor för att lyckas med digitaliseringen av skolan, av både rapporter som Unos Uno och Digitaliseringskommissionens betänkande samt av enskilda personer som Edward Jensinger, som själv har stor erfarenhet av detta. Även Bjuvs kommun och Carina Leffler lyfte detta med det fantastiska citatet:

Hur vi fungerar i en ledningsgrupp är, vare sig vi vill eller inte, normbildande för hur verksamheten fungerar.

Och här är vi då tillbaka till att barn inte gör som vi säger, de gör som vi gör. Och det gäller inte bara barn. Precis som jag skrev ovan, att lärarna ska använda formativ bedömning med varandra och inte bara med eleverna, så måste en ledningsgrupp arbeta på det sätt som de vill att sina anställda ska arbeta. En lärare blir aldrig bättre än sin ledare! Och en skola blir aldrig bättre än sitt skolsystem!

Jag håller med om att vi behöver jobba med formativ bedömning i hela processen, inte bara inne i klassrummet gentemot eleverna. Jag tänker att ett formativt förhållningssätt är ett arbetssätt som skulle vara bra för alla, oavsett var i skolsystemet man befinner sig. Vart är vi? Vart ska vi? Vad är nästa steg? Gör vi rätt saker i förhållande till målen och vad kan jag själv förändra? Att ständigt ställa sig frågorna gör att man kan zooma in och zooma ut för att på så sätt behålla riktningen och samtidigt granska det man gör.

Kollegialt lärande blir en väldigt viktig faktor i det. Men jag tror att man behöver vidga det begreppet utanför det fysiska rummet. I mötet med andra kan man lära och tänka tillsammans kring olika frågor för att hitta vad man själv står. Eftersom förändringen faktiskt börjar i en själv. Ser vi det kollegiala lärandet som något större än det som enbart sker på varje enskild arbetsplats får vi in fler röster och undviker då att endast gräva där vi står. Att gräva där vi står är säkert en guldgruva om det är en bra plats att gräva på. Vill man få in fler tankar och röster behövs det litteratur, föreläsningar och möten tänker jag.

Det är bland annat mötena som jag tar med mig från mässan. Det var som att träffa redan välkända vänner trots att det var första gången vi sågs. Det som slog mig där och då var att det är sådan enorm kraft i det. En enorm kraft att ha ett sådan stort kollegium med så många kompetenser och styrkor. Det som blev så tydligt var att det inte längre krävs ett fysiskt rum för att lärande i mötet med andra ska ske. Eftersom  det var inte där på mässan det startade, utan det kollegiala lärande som sker varje dag på sociala medier var starten.  Det uppstår möten och utbyte av tankar som sedan leder till något spännande.  #skolvåren och Läraravtryck är bara två exempel på det. Dessa möten gör att många, många röster finns med i samarbetet  i det fysiska rummet och det gör att beprövad erfarenhet får en ännu vidare betydelse för att det är så många som har varit med och prövat tänker jag.

Kom och tänka på att jag läste en intressant tanke av en rektor

Global teachers (should) care about education as a whole, as well as their school and their classroom.  I just want to iterate that if the person only looks at sharing and learning globally, but cannot connect with those in their classroom or school, I would not consider them a “global teacher”.  They just know that we are better when we work together, not just taking, but contributing.  They know what they share makes a difference for others, as well as knowing what they learn from others makes a difference for their school and students.

Om vi fortsätter att inspirera varandra genom att dela med oss av möjligheter på alla nivåer i skolsystemet  – då kan det bli ett lyft på alla skolor och all den kraft som fanns på mässan kan att nå ut till så oändligt många fler som kan få energi att utveckla vidare. Eller varför inte mod att påbörja en förändring!