Lära att lära – synliggöra det tillsammans med eleverna

Jag tänker att det krävs träning, väldigt mycket träning både för mig och för eleverna för att alla ska få möjlighet att nå målen. För mig handlar det om att tydliggöra målen för mig och för eleverna, att planera en undervisning som ger eleverna förutsättningar att nå målen och en undervisning som ger mig möjlighet att få syn på elevernas förmågor. Jag lär mig ständigt. Genom att jobba med ett formativt förhållningssätt som innebär att när eleverna visar mig vad de kan, visar de samtidigt mig något om min undervisning. Eleverna i sin tur tränar på att förstå begrepp och använda sina förmågor. Använda tidigare kunskaper in i nytt sammanhang, förstå uppgifter och sortera information, analysera och utveckla sina resonemang i alla ämnen. Det är en kod, en skolkod som eleven behöver mycket träning och många redskap för att få fatt i.

Vi tränade på kunskapskravet att ”föra resonemang om och värdera informationens användbarhet”. Eleverna (år 5) fick tillsammans två och två jobba med en uppgift om vattenkraftverk. Uppgiften innebar att man skulle välja ut lappar som bäst motiverade för- och emot att bygga vattenkraftverk.

.bild 4 pbild 6

Det var en uppgift som man kunde träna på inför nationella proven förra året. Eleverna jobbade på. Diskuterade, enades och skrev ner sina svar. Det kändes som en väldigt bra lektion. Här fick eleverna chansen att visa det som vi hade pratat mycket om den senaste tiden.

När jag och min kollega läste igenom svaren insåg vi att det vi hade sett på lektionen var ett fantastiskt engagemang och elever som kunde samarbeta två och två. När vi läste fick vi lära oss något mer. Vi fick veta att vi behövde fortsätta jobba med att läsa instruktioner. Träna på att läsa, stanna upp och fundera över vad det är som man ska göra samt fortsätta att träna på att läsa igenom innan man lämnar in en uppgift för att kontrollera att problemet är löst. Fortsätta att kombinera lässtrategier och problemlösningsstrategier. Vi fick också lära oss att vi behövde ha en genomgång och jobba med ett nytt exempel tillsammans. Ett exempel där eleverna kunde få träna på att sortera information och tränar på att resonera utifrån för- och nackdelar tillsammans i hela gruppen.

Så blev det. Nästa lektion startade vi med genomgång om lässtrategier och problemlösning genom att vi jobbade med en liknande uppgift tillsammans. Vi sorterade informationen och skrev upp våra resonemang. Samtidigt som vi skrev, funderade vi tillsammans med eleverna på hur vi kunde utveckla våra svar.

Efter genomgången fick samma par, samma uppgift om vattenkraft igen. Den här gången var det lika stort engagemang, lika bra samarbete men ett annat fokus på att förstå uppgiften. Det resonerades och motiverades i varje liten vrå i klassrummet. När arbetet var klart fick de tillbaka det arbetet de gjort första gången. De tittade och jämförde sina svar. Var det någon skillnad?

bild 2

Eleverna fick sedan reflektera enskilt kring sitt lärande. De skrev ner sina tankar i sina reflektionsböcker. De fick fundera över om de hade sett någon skillnad mellan sina svar på uppgiften och vad de trodde den skillnaden i så fall berodde på. De fick också fundera på om de hade lärt sig något.

Alla såg skillnad. Alla hade lärt sig något. Alla hade i den här stunden fått syn på vilken skillnad det blir när man stannar upp och sorterar informationen och sedan använder den.

Den här gången….nu fortsätter vi att träna igen och igen. Eleverna och jag.

Är det metodernas fel?

Nu händer det igen. Något pekas ut som ett enskilt fel som ska åtgärdas så är hela problemet löst. Det är ett sätt som passar nyhetsmedierna format väldigt bra vilket gör att det når ut till många. Det blir en förenklad bild av ett komplext sammanhang.

Den här gången handlar det om skriftliga huvudräkningsmetoder som anledning till att svenska elevers resultat i matematik har rasat men även om hur de metoderna har kunnat slå igenom utan att vara förankrade? Jag är kanske lite skadad av alla politiska uttalanden och nyheter de senaste åren för mellan raderna läser jag ”hur kan Sveriges lärare vara så korkade så att de gått på något sådant här?”

När metoden för skriflig huvuräkning tog fart var det utifrån att öka en förståelse för matematik. Birgitta Rockström var en av dem som hade upptäckt att många barn räknade mekaniskt och förstod därför inte vad de gjorde. Hon utvecklade då en metod tillsammans med eleverna för att alla skulle förstå. Det handlade då om att ge fler redskap för att förstå. Metoden är inte ett ändamål i sig utan ett sätt öka förståelsen. Det här har jag sett i min undervisning. För en del elever är det en lättnad och gör att deras matematiska tänkande sätter fart. För andra är det svårt att få till strukturen och då har det varit bra att lita till en av metoderna som finns att tillgå. Det kan ha varit att ställa upp eller en skriftlig huvudräkningsmetod. För förståelsen, samtalet och att kunna använda sina kunskaper är det som lärande och undervisning handlar om och därför välkomnar man tankar som kan hjälpa en att hitta en väg till förståelse.

Därför tänker jag att precis som allt annat är det för komplext för att kunna säga att det är en liten sak som är hela problemet. När metoderna började användas allt mer så stöttades de besluten även av våra läroplaner. I lpo 94 står det (reviderad 2000) lpo94

I vår läroplan som vi jobbar med nu står det i det centrala innehållet för matematik i år 4-6

centralt_innehåll_4-6_ma

och i kunskapskraven för år 6 står det så här

kunskapskrav_

I våra styrdokument har man lyft fram förståelsen och att kunna använda olika metoder. Vi är många som har jobbat hårt för att sätta oss in i vår läroplan, vårt styrdokument. Vi vill ju göra rätt. Läroplanen kom först och sedan ett tag efter trillade stödmaterial in. Nu har det här metoderna funnits i många, många år. Men det jag funderar på när man pratar om det i medier just nu är att det är inte så konstigt att metoderna används eftersom det står i våra styrdokument att de ska användas. Är inte styrdokumenten i så fall ställda mot den forskning som fanns vid tiden för när man tog fram dem? Varför har det då inte blivit en diskussion kring det?

Jag tror att vi behöver lyfta blicken och se problemet att kunskaperna sjunker i större perspektiv. Vi behöver prata om outbildade matematiklärare (hoppas inte jag sprider en myt nu, hittar inte siffrorna). Vi behöver prata om hur fortbildningsinsatser ska göras för att få bästa resultat och vi behöver prata om hur undervisningen sker i det enskilda klassrummet ute på skolorna.

Matematik som allt annat, handlar om förståelse tänker jag. Förståelsen för att sedan kunna använda sina kunskaper. Och här kan jag se en röd tråd i förändring hos eleverna jag möter. Det blir allt svårare att använda sina kunskaper. Vad beror det på? Det är en av de mest utmanande didaktiska frågorna för mig just nu. Att hela tiden få eleverna att vilja, våga prova och lita på att de kunskaper de har visat tidigare också går att använda in i nya sammanhang. Vad är det som gör att jag ser en skillnad under de åren jag har jobbat i skolans värld? Det fundera jag ofta på.

Då handlar det till sist om lärarens kompetens och vilja att trots svårigheter hitta en väg till att öka elevers förståelse. Matematik är ett ämne som man lätt kan falla in i och luta hela sin tilltro till ett läromedel för att klara av undervisningen. Det som händer då är att många elever knäcker lärobokens system och inte matematiken. Metoderna blir bra metoder om det finns en lärare som kan arbeta tillsammans med eleverna på ett sätt så att förståelse skapas. Lyft lärarna, ställ krav på fortbildning, ge handledning, höga förväntningar på att även lärare ska och behöver utvecklas tillsammans med den forskning som sker, så kommer vi nog att se resultat!

Men det kommer inte ske om man fortsätter att slå på den bästa resurs man har i skolan. Lyft och stötta istället. Börja prata om skolan som hela vårt samhälles ansvar, föräldrar, politiker, skolledare osv – alla är viktiga för våra barn och deras framtid och där behöver alla hjälpas åt. I skolan och i klassrummet är läraren den viktigaste resursen för elevers lärande. Tillsammans kan vi vända resultaten i svenska skola om vi inte fastnar i ”quick-fix” lösningar som att ta bort skriftliga huvudräknings metoder som den enda lösningen.

En artikel, tankar om det och varmt tack!

En vecka har gått sedan Expressen valde att låta ett reportage om skolan få ta sex sidor av tidningen. Reportaget handlade om en lärares vardag, min vardag. Jenny Strömstedt och Robban Andersson hängde med mig och mina elever under en dag.

expressen

Reportaget har lett till massor av kommentarer som har gjort mig så innerligt glad och peppad att fortsätta det arbete som jag tycker är bland det viktigaste och roligaste man kan ha. Lärare, att få vara med och vara en del av barn och ungdomars utveckling och framtid. Med stor ödmjukhet har jag valt det som yrke. För det är som Jenny Strömstedt skriver i artikeln

Skolan i dag representerar en ständigt pågående möjlighet men också ett hot om utanförskap. I både enskildas och samhällets berättelse finns historierna om de goda pedagogernas inflytande och de dåliga lärarnas förtryck av självförtroende och drömmar. Skolan är alltings början, men också ett möjligt slut.

Kommentarerna har handlat om att texten ger hopp, är inspirerande, och att det är glädjande att få läsa något positivt om skolan. Och det är nog det som väcker extra stor glädje hos mig. Att få visa en bild av skolan som inte lyfts fram genom nattsvarta rubriker. Det finns så otroligt många pedagoger som gör detsamma som jag. Vi gör, tänker, fördjupar oss inom våra ämnen – allt för att eleverna ska lyckas och få chans att ”finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen (Lgr 11 s.7). Tänk att det fick komma fram en sådant reportage i mediebruset.

Några reaktioner har handlat om att det är inte så konstigt att det är lätt att lyckas med vissa förutsättningar, de åldrarna eller på en skola som är på ett visst sätt. Det reagerade Ingela Netz på och skrev ett blogginlägg ”Läraryrket måste bli ett tillsammansyrke”  om de reaktionerna. Det hon skrev om  var nånannismen – som ett fenomen som inte lyfter utan snarare gör att utveckling står stilla eftersom det alltid är någon annan som ska eller är anledningen till att det inte fungerar. Jag håller med henne.

Jag tror nämligen inte att det är lätt att vara lärare någonstans idag. Uppdraget är så enormt komplext och det finns så mycket att förhålla sig till. Mitt sätt att förhålla mig till det är att påverka det jag kan i min vardag – mitt förhållningssätt. Jag är helt övertygad om att elever oavsett var de befinner sig kan skapa både negativa och positiva kulturer. Så mitt uppdrag, var jag än befinner mig, blir att förhålla mig till det. När jag skriver det här vet jag att det provocerar. Jag får ofta höra ”det är ju så lätt att säga, men om …” Det är lätt att säga och det är svårt att praktisera eftersom det handlar om att titta på sin egen roll. Men det är fantastiskt lärorikt eftersom man speglar sig mot sin omgivning. Har man tittat på sitt eget förhållningssätt kan man med större tyngd titta på systemet runt omkring och vara trygg i sin syn på att förändra det. Det ger i alla fall mig den känslan och styrkan.

Jag tänker fortsätta spegla mitt förhållningssätt och reflektera kring det tillsammans med elever, kollegor, det utvidgade kollegiet, egna barn, vänner – överallt där det finns möjlighet till samtal och ett ömsesidigt intresse eftersom det då även finns stor möjlighet till lärande. Så ETT STORT VARMT TACK till alla er som peppat, tackat för inspiration och delat artikeln! Ni inspirerar mig till att fortsätta arbeta – för att varenda unge ska få möjlighet att lyckas. Tack!

Min digitala resa

Jag har lärt mig massor om digitala verktyg under det senaste året. Jag har gjort en digital resa. Det har gett mig massor av verktyg som underlättar mitt dagliga arbete i klassen men som också gör det så mycket roligare tycker jag.

Jag var med på ett Teachmeet och pratade om det för ett par veckor sedan och nu har presentationen kommit. På tal om att kasta ut jante och våga utmana sig själv till att kliva utanför bekvämlighetszonen – då kan det se ut så här!

)

Att skriva text

Nu gör jag det. Kastar ut Jante. Kastar långt!

Jag hoppade på ett projekt för ett tag sedan, ett projekt som innebär att skriva. Fantastiskt roligt är och ska det bli. Det är bara ett litet bekymmer och det är att jag inte ser mig själv som skribent. Det är som ett osynligt hinder mellan mig och texten som vill bli skriven. För texten finns, lång och formulerad i huvudet men när  tangentbordet är nära så är texten som bortblåst. Sedan läser jag en variant av mina tankar på en annan blogg eller i en artikel.

För tankarna som kommer, i stället för den välformulerade texten, talar om för mig att all text är redan skriven. Alla fina formuleringar har redan någon annan gjort. De finns inte kvar. Det krävs ibland, eller ofta egentligen, möten med andra för att steget ska tas. Man blir i ett sammanhang sa någon klok en gång. Jag är glad att jag har ett helt gäng fantastiska människor runt mig som ständigt kommer med kloka tankar som gör att mina tankar tar ny spjärn och utvecklas vidare. En sådan tanke bjöd Helena mig på twitter

Så nu slänger jag ut Jante och antar utmaningen att den tanken ska få vila under 2014 och förhoppningsvis även i framtiden. Nu startar jag min träning i att skriva texter och publicera dem. Det kommer bli reflektioner om stort som smått inom lärande och skolutveckling eftersom det är där mina tankar rör sig många timmar om dygnet.

Nu gör jag det. Nu börjar jag resan mot att utmana min syn på mitt eget skrivande. Nu publicerar jag mitt första inlägg. NU!