Bygga tema av kunskapskraven

För några år sedan fick jag utmaningen att ta emot elever från flera klasser när de skulle börja årskurs 6. För att klara det var jag tvungen att se över min undervisningen.

De dokument och de tankar som jag jobbade fram då har följt med mig sedan dess för jag såg att det var ett bra sätt att hantera läroplanens alla kunskapskrav. Jag behövde organisera min undervisning så att de uppgifter jag gav eleverna skulle stödja flera kunskapskrav.  Jag har många gånger ”planerat med mig själv” då jag har undervisat i många av de ämnen eleverna i åk 5-6 har. Men jag har även samarbetat och skapat tema tillsammans med kollegor. Det sista är något jag föredrar helt klart. Kunskaperna verkar bli mycket djupare när sammanhanget blir mer begripligt och man jobbar med områden ur flera ämnes perspektiv på en gång. Förståelsen blir djupare.

Så här gjorde jag:

  1. Jag tittade över alla kunskapskrav i de ämnen som jag undervisade i.

När jag hade lyft fram dem som stödord i mitt dokument satte jag igång att se vilka beröringspunkter jag kunde hitta.

2. Jag byggde teman att arbeta med under året och jag funderade över vilka områden i svenska som också kunde ingå. Skrev, funderade och ändrade.

3. När jag hade kommit fram till  mina teman började jag göra mina pedagogiska planeringar. Jag gjorde inte dem helt klara utan när jag hade en struktur och tanke bjöd jag in eleverna på olika sätt.

PP_jag_och_min_omvärld
Exempel på pedagogisk planering – från 2012

3. Vår organisation på skolan jag jobbade på förändrades under åren och vi jobbade tillsammans med en klass i två år. Det gjorde att när vi lämnade över klassen behövde vi ha lite koll på det centrala innehållet. Vi gjorde en indelning av det centrala innehållet som varje år utvärderades. Jag tog emot eleverna i år 5 och kunde då bygga mina teman utifrån de områden som fanns med i år 5 och 6. Vi gjorde en indelning för Teknik/No  och en för SO.

år_4.png
Årskursöversikt för åk 4-6 Teknik och No

Ord och begrepp för att benämna och samtala om tekniska lösningar ska det stå på sista raden.

årskursindelning
Årskursöversikt för åk 4-6, SO

 

Det här blev stödstrukturer för mig i mitt arbete som sparade mycket tid och gav mig hjälp att hålla fokus på målet vi skulle ta oss till. Tillsammans med underlag att dokumentera elevernas kunskaper ( vi hade inget bra digitalt system) blev det ett för mig väl fungerade sätt att planera, genomföra och dokumentera undervisningen.

 

När det inte går att göra kopplingar för kunskap saknas

När man är ny på jobbet innebär det sannolikt  att man möter nya områden som man inte har så mycket kunskap om. För min del har det verkligen varit så och särskilt när det handlar om områden som inte har ingått i mitt läraruppdrag, till exempel att förstå lönesystem.

Jag var med på en väldigt bra och pedagogiskt väl genomtänkt genomgång. Jag lyssnade och försökte förstå. Många ord och begrepp hängde jag med på men när det dök upp förkortningar eller när det relaterades till tidigare systemet blev det tomt. Jag hade ingen förförståelse. Det jag hörde och såg gick inte att koppla ihop med tidigare erfarenheter och kunskaper. Det var tomt. En märklig känsla.

När jag satt där kom jag att tänka på hur viktigt det är att bygga mentalt schema när det handlar om läsning.  Mentala scheman som byggs av förförståelse för att kunna ta sig an något nytt. Det pratar  läsforskaren Caroline Liberg  om i den här filmen om läsning.

(9.05 in i filmen pratar Liberg om mentala scheman, men hela filmen är väl värd att se. Den här hämtad från Läs- och skrivportalen)

I filmen pratar Liberg  om att för att skapa motivation  och engagemang till att läsa behöver man hitta texter som berör eleverna.Men för att text och läsare ska matcha behövs också förförståelse, vilket man kan skapa genom att bygga en ram runt texten och inte bara sätta en text i handen på en elev. Det är viktigt att  prata om texten, vad den kan handla om, vad man kan få veta och ha för glädje av texten. Och varför kan texten vara intressant? Dessutom kanske man behöver samla in förkunskaper tillsammans för att förstå texten och genom det bygga ett mentalt schema för att kunna gripa an och möta texten. Bygga upp en förförståelse där det man läser kan införlivas i det mentala schemat man har. Vilket kan vara  centralt för att få blivande läsare intresserade och engagerade eftersom om boken inte på något sätt matchar det mentala schemat är det svårt att hänga upp den kunskap man får på något.

Det här tänkte jag på. Jag hörde ord och begrepp som jag inte kunde koppla in i några tidigare kunskaper och erfarenheter. Det var tomt kring många begrepp och hur jag än försökte fanns det inget att hänga upp dem på.

Jag tänkte också på att så här har många av våra elever det. Det sägs många saker i klassrummet men det finns kanske ingen synlig bro att ta sig över för att  koppla ihop det som sägs och tidigare kunskaper. Det saknas kunskaper eller är steget mellan vardagsspråk och skolspråk för stort och svårt att ta på egen hand.

För egen del kunde jag ta det lite lugnt för jag visste att jag kunde fråga en expert vid ett annat tillfälle och kunde fortsätta se ut som att jag förstod allt. Hur gör eleverna? Och kan vi läsa av det?

Eleven som inte visar att den inte förstår för att hen inte vill avslöja sig. Eleven som far runt och petar på allt och alla kan det bero på att redan vid första begreppet tappades orken för hen tycker att det verkar omöjligt att förstå?  Eleven som sitter och tittar ut genom fönstret och tänker på eftermiddagens aktivitet.Alla dessa elever har vi i våra klassrum och det som kan vara liknande beteende kan ha tusen olika orsaker. Det är många saker att fundera över. Många symtom och lika många orsaker.

Att bygga en ram kring det som ska gås igenom, sätta in det i ett sammanhang för att underlätta förståelsen och för att alla ska få en chans att bygga sina mentala schema kan hjälpa en del.Inte bara när det gäller att matcha läsare och text utan i alla sammanhang när nytt stoff ska angripas. Det kan vara så att en och annan fångas in och blir engagerad om man får hjälp att matcha  lektionsinnehåll med tidigare kunskaper. Genom  att få stöd med ord, kanske sett en film eller kanske intervjuat någon för att sedan mötas i klassrummet och ta del av kompisarnas förarbete kan underlätta för väldigt många.

Som vuxen är det helt klart lärorikt att hamna i situationer man inte behärskar för det är en bra påminnelse att tänka till på  vardagen som våra elever kanske möter. När jag berättade om min upplevelse för en tonåring  uttrycktes det spontan:

– Det är min vardag du beskriver!  Hur gör du då? frågade jag. Frågar så klart! svarade hen. Skönt att tonåringen befinner sig i ett  klassrumsklimat där det är självklart att fråga när man inte förstår.

 

Elevledda utvecklingssamtal – varför?

Elevledda utvecklingssamtal – varför då? Mitt svar på det är engagemang och en insikt om att man själv kan vara med och ta kommandot över sitt lärande.

Jag tyckte att jag hade väl fungerande utvecklingssamtal som var trepartssamtal. Alla parter kom väl förberedda till samtalen och vi kunde prata om nuläge och nästa steg precis som det står i de allmänna råden från skolverket. 

Allmänna råd s.11

När jag hörde talas om elevledda samtal var jag skeptisk och det berodde på att jag tyckte att jag redan erbjöd delaktighet och att jag funderade dessutom på vad det skulle säga om min profession om jag valde att släppa kommandot över samtalet. Hur man än vänder och vrider på det är det mitt uppdrag att ha koll på läget och förmedla det tänkte jag.

Nu har jag provat och varje gång, med varje grupp ser jag samma sak: samtalen blir bättre tack vare att eleven har fått ta kommandot och håller i samtalet. Nu när jag jobbat med det under ett antal år kan jag fundera på varför jag tänkte som jag gjorde, eftersom jag under årets alla andra dagar jobbar intensivt för att eleverna ska förstå och börja ta kommandot över sitt lärande. Det är inte bara två gånger per läsår som de gör det utan det ingår som en bärande del i min tanke om lärande. Elevledda utvecklingssamtal blir då inte något tillfällig stund för delaktighet utan en naturlig del i den vardag som eleverna och jag har ihop. Det är för mig en viktig kärna i elevledda samtal.

Jag ser ibland diskussioner som handlar om för och emot samtal som elever leder. Det jag anar i de diskussionerna är att vi har olika definition av vad vi menar med elevledda samtal. Vi kommer säkert ha olika uppfattning ändå om det men det underlättar kanske att förstå varandra om vi har visat på vad var och en menar.

I vårt arbetslag jobbar vi med samtalen så här:

I skolan:

  • Eleverna gör en kort reflektion i varje ämne utifrån ”Jag är bra på” och ”Jag behöver träna mer på” Uppdraget innebär också att träna på att skriva så att mottagaren förstå. Mottagarna är lärarna och vårdnadshavare.
  • Eleverna får skriftliga omdömen från oss lärare och läser igenom dem. Ställer frågor om det är något som är svårt att förstå. Är det på vt år 6 är betygen underlaget istället för omdömena.
  • Plockar fram något som man är nöjd med och funderar på varför och vad det visar i elevens utveckling.
  • Eleverna tränar på att hålla samtalet utifrån en samtalsmall tillsammans med en klasskompis.

Det här arbetet tar inte särskilt lång tid och den tid det tar är väl investerad tid eftersom jag ser att det leder till bra samtal och en utveckling efter samtalen utifrån det vi kommit fram till där.

Hemma:

  • Eleverna har i uppdag att vara informtionsbärare hem. Jag hjälper till med att tala om att papper har skickats hem genom veckobrevet som jag skriver. Där lyfter jag också fram att jag ser fram emot att vi ska mötas väl förberedda allihop.
  • Där hemma går man igenom några frågor och besvarar dem utifrån det man ser i omdömen och ämnesreflektioner. Eftersom eleverna är vana att fundera över eget lärande i skolan är det inte ett nytt och svårt uppdrag.

På samtalet:

samtalsmallht15 Mitt utvecklingssamtal Samtalsmall

  • Elev följer dagordningen. Jag skriver i IUP:n under tiden. Vi utvärderar mål, får höra om starka sidor och jag berättar om vad jag ser och vi sätter upp nya mål. Vi funderar ut en väg att nå dem och hur det ser ut när målet är nått.
  • Vi är oftast helt överens om vilka mål som är nästa steg.
  • När vi kommer till punkten övrigt visar det sig ofta att det jag har förberett och som jag vill lyfta fram har vi kommit in på tidigare i samtalet. Har vi inte det, lyfter jag det efter att elev och föräldrar har fått lyfta fram det de funderar på.
  • Eleven avslutar samtalet.

 

Samtalen blir effektiva, det jag ser utifrån mitt uppdrag kommer fram, föräldrar och elever får chans att lyfta viktiga frågor och framförallt så är alla väl förberedda och vi har ett trepartssamtal med den viktigaste personen i centrum.

Fröken Ann har skrivit om elevledda utvecklingssamtal tillsammans med sexåringar och hon skriver i sitt inlägg:

Eleverna har gjort strålande insatser med sina första utvecklingssamtal, många nöjda föräldrar och det mest imponerande är att det hela veckan blivit mycket synligt att elevernas medvetenhet om sitt eget lärande och sina utvecklingsområden har höjts. Ett skarpare fokus med grund i varför vi faktiskt är i skolan – för att lära, inte för att bevisa vad vi kan – har blivit synligt i gruppen.

Instämmer till fullo i den beskrivningen och ser detsamma tillsammans med 10-12- åringar. Elever som inte ser sig som bedömda i meningen dömda och utan som får redskap att ta äga sin utveckling!

Jag skulle inte vilja gå tillbaka och genomföra samtal på det sätt jag gjort tidigare. I samtalen är de skriftliga omdömena som är relativt utförliga en mycket god hjälp och det är en administration som jag tycker hjälper mig, elever och föräldrar att mötas kring en avstämning om läget. Det finns annan administration som jag gärna skulle slippa men inte den här. För den ger mig redskap att föra samtal där alla är insatta – trepartssamtal på riktigt!

Kompetenta barn blir passiva barn

Elever är så kompetenta. Dagens elever ställer mer avancerade frågor idag än när jag började som lärare för 20 år sedan. Kompetenta, har med sig massor av kunskap in skolan, och om de får redskap och träna på det går det bra att utveckla förmågor att analysera, granska, resonera osv. Utifrån ålder och mognad kan eleverna se samband, likheter, olikheter och dra slutsatser utifrån all den faktakunskap de fått ta del av. Det går jättebra. Jag läser en insändare på DN som handlar om att betygssystemet är en tickande bomb. Det finns självklart dilemman i detta systemet, precis som det fanns i det relativa betygssystemet, eller i något annat system. 

Men den tickande bomben tycker inte jag handlar om det. Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomd.

När barn inte visas tilltro att de själva kan ställa frågor till sin lärare utan föräldrar mejlar istället, när det inte förväntas att kläder ska packas hem utan sms skickas till pedagogen med önskemål att det ska göras åt barnet eller när näst högsta betyget ges krävs det att barnet ska få ett högre betyg eftersom hen blir ledsen och är duktig på en idrott, eller…. Listan kan göras hur lång som helst.  Den oombedda omsorgen. Omsorgen om det egna barnet men som kanske inte leder dit man hade tänkt sig. Till passivitet och en insikt om att någon annan kommer lösa mina problem.

Den oombedda omsorgen om andra sker även i skolan. Säkert beroende på massor av olika anledningar, precis som för föräldrar. Tidsbrist, önskan om att det blir lugnt i rummet, och ibland utifrån en tanke ”du, är lite för liten för att klara detta.” Den här oombedda omsorgen blir synligt på barnen som leds in i mönster som de inte själva valt.

Jag ser att allt fler barn blir passiva vad det gäller att ta ansvar för sina saker, handlingar eller att äga sin egen utveckling. Ta ansvar för sitt lärande och inse att lära är inte alltid lätt är en viktig kunskap. Lära sig nya saker kräver ibland enorm ansträngning men när man är igenom är det väldigt roligt att känna att man kan. Det här kan vara en tung strid att inse för alla inblandade märker jag. Jag vill inte bidra till passiva elever. Jag har så många gånger sett glöden, glimten och kroppsspråket när elever känner och märker att de kan lära sig och ta ansvar. Lusten och viljan att lära mer, för genom ansträngning och med redskap att veta hur man kan göra kan elever själva ta kommandot över lärandet. Det är så fantastiskt att få vara en del av. Elever som för samtal, resonerar, analyserar utifrån sina faktakunskaper. Kommer med kloka tankar och idéer även om sina egna svårigheter, när de får chansen att vara med och säga sitt. Hur vi vuxna bäst kan hjälpa när det kör ihop sig eller vilka hjälpmedel som behövs för att orken ska räcka. Utifrån ålder och mognad kan alla bjudas in och vara delaktiga i sitt lärande.

Det är så lätt att vi vuxna servar barnen, eleverna, ungdomarna – för då blir det lugnt. Men vad förmedlar man då? Jo, tänker jag, lille vän – jag tror inte du kan så det är bäst att jag gör det åt dig. Det jag ser allt mer av idag är att kompetenta barn blir passiva barn. Det gör mig riktigt orolig. Då kan jag börja fundera på en tickande bomb….

 

 

Skolan sätter sina spår

Skolan sätter sina spår. Skolhuset och människorna som man möter där sätter sina spår här och nu men också för lång tid framåt. Idag har jag än en gång blivit påmind om den betydelse vi som jobbar i skolan kan spela för människor. På gott och ont.

Idag har vi firat vårt skolhus som fyller 100 år. Många människor har besökt skolan. De som har anknytning och relation till skolan just nu och de som återigen steg in i skolan och mindes sina första år i skolhuset. Mindes det som det var igår. Med tårar i ögonen berättar hen om att varje steg i den stora trappan är bekant. Positiva eller negativa minnen framgick inte. Men minnen. Och en överraskning över hur starka och känslosamma minnena kan vara när de sköljde över. En annan berättar i detalj hur det första klassrummet såg ut och var i huset det låg. Berättar om den nye läraren de fick i ett klassrum längre upp i huset. Lika överväldigad var den personen av känslan att minnas det som skedde för länge sedan.

Det väcker tankar. En stor påminnelse om att verkligen vara ödmjuk inför uppdraget. För det man gör kan sätta spår för livet hos andra människor – det blir tydligt.

I Skolsnack Didaktik pratar de i ett avsnitt om ordning och reda i skolan. I det avsnittet berättar Annika Lilja om sin forskning. Bland annat pratar hon om vilka tre faktorer som är avgörande för att nå fram som lärare. Ämneskunskaper, didaktiska kunskaper och relationella kunskaper. Tre stora, viktiga delar i det komplexa uppdraget som läraryrket innebär.

Den här veckan har jag fått två fantastiska gåvor i form av återkoppling. Den ena med inriktning på de två första delarna enligt  Annika Lilja. I ett plötsligt möte framfördes ett stort tack för allt som eleverna hade fått med sig och den andra fantastiska gåvan, så stor och värmande var i form  av relationell återkoppling. Båda två kommer för alltid följa med mig. Tacksam och ödmjuk.

Även om det är hårt och tungt att ta emot återkoppling som inte är lika positiv så är den minst lika värdefull. Den återkopplingen ger möjlighet till medvetenhet och det i sin tur ger möjlighet till förändring. Återkoppling behöver komma fram och funderas över.

För återkoppling behövs för att förbli påmind om den roll man kan spela i andra människors liv. Det är väl så att det är de som påverkat mest på något sätt som man kommer ihåg och som sätter spår. Jenny Strömstedt skrev så här i en artikel om skolan när hon hade följt mig och mina elever en dag:

Skolan i dag representerar en ständigt pågående möjlighet men också ett hot om utanförskap. I både enskildas och samhällets berättelse finns historierna om de goda pedagogernas inflytande och de dåliga lärarnas förtryck av självförtroende och drömmar. Skolan är alltings början, men också ett möjligt slut.

Dagen idag har varit en påminnelse om det!

Lyssna – undervisningens svåraste konst?

”Människor kan vara så uppfyllda av sin egen historia, då är det svårt att höra vad andra säger” sa en väldigt klok och kär vän till mig en gång. Det är en mening som har etsat sig fast hos mig och som jag har återkommit till många, många gånger. Vi lever i en tid där det finns alla möjligheter att föra fram sitt budskap och det är fantastiskt eftersom det finns oändligt många kloka och inspirerande människor i vår värld. Att lyssna på dem skapar ofta nya tankar och perspektiv. Det är bra. Det finns en annan sida av det hela också. Att vara så uppfylld av sitt eget budskap så att man inte kan lyssna. I möten. Vad händer då?

Att vara uppfylld av sin egen historia gör det svårt att lyssna och föra samtal med andra. Kanske inte för den som framför sina tankar men för den som vill att det ska bli ett samtal. Det har jag tänkt väldigt mycket på. Dels som förälder (här skulle man kunna skriva en och annan ursäkt för riktigt uselt lyssnande) men också eftersom det är mitt jobb. Det är mitt jobb att föra fram tankar och information. Men vad händer om jag inte är bra på att lyssna?

I pedagogisk litteratur, i föreläsningar och i diskussioner om lärande pratar man, och även jag, om att ställa de stora frågorna, de feta frågorna eller öppna frågorna. Vad vi än väljer att kalla dem så är det fokus på formuleringen av frågorna och det tror jag är en väldigt viktig del i mötet i klassrummet. Vi är där för att få eleverna att utvecklas och att ”bli varma i hjärnan” som en föreläsare jag lyssnade på för ett tag sedan sa. Då behövs det uppgifter och frågor som kräver tankeansträngning. Det jag har tänkt mycket på är att det inte pratas lika mycket om lyssnandet och den konsten som det innebär. Lyssnandet för att fånga det som verkligen sägs. I stora grupper, i mindre grupper eller i mötet med den enskilda personen. Det behöver inte vara i undervisningen det kan vara även i stunden efter. Det är många gånger som poletten har trillat ner först när jag har kommit hem. Då har jag förstått vad eleven ville säga. Förmågan att lyssna var inte på topp i det mötet.

I undervisningen blir lyssnandet viktigt för att verkligen få underlag till många av de kunskapskrav som handlar om att analysera, föra samtal framåt och fördjupa dem samt utveckla sina tankar. Om jag tränar upp min förmåga att lyssna så kanske jag inte blir lika beroende av att få fatt i elevernas kunskaper i skriftliga prov i slutet av ett område. När jag hör ungdomar prata om skolan så är det ofta, ofta det där sista skriftliga provet som de tycker ligger till grund för betyget. Om det är så vet jag inte. Men deras åsikter om undervisning och bedömning har väckt ännu fler tankar om undervisning och bedömning hos mig.  När jag tänker på min egen undervisning ser jag att ju mer jag tränar upp förmågan att verkligen lyssna desto fler sätt att få syn på kunskaper skaffar jag mig. Men det är inte lätt. Det är först när man lyssnar på riktigt som man hinner ta ett steg tillbaka och se saken ur fler perspektiv och för att klara det behöver medvetenheten om lyssnandet vara stor tänker jag.

När jag läste Att följa lärande- formativ bedömning i praktiken av Dylan Williams i hittade jag äntligen en text om lyssnandet. Det utvärderande och tolkande lyssnandet. William berättar:

”John Wooden var en av alla tiders bästa basketbolltränare i college – vissa påstår att han var den bästa av alla idrottstränare (Serwer,2010). En gång frågade man honom varför andra tränare var mindre framgångsrika, och han svarade ”De lyssnar inte. Lyssna är det bästa sättet att lära sig på. Du måste lyssna på dem du handleder” (Serwer, 2010). (William, 2013 s.100)

Dylan William fortsätter med att visa på att man kan lyssna utvärderande vilket innebär att genom det lyssnandet lär sig läraren bara om eleverna har förstått eller inte och om man ska lära ut stoffet igen på ett annat och förhoppningsvis mer lyckosamt sätt. Ett annat sätt att lyssna på är att lyssna tolkande.

Lärare som inser att det ofta finns information om hur man kan lära ut något på ett bättre sätt i det som eleverna säger – och hur man alltså kan anpassa undervisningen för att bättre motsvara elevernas behov – lyssnar tolkande.

Vad de lärarna försöker lära sig av elevernas svar är inte ”Har de hängt med?” utan ”Vad kan jag lära mig om elevers tänkande genom att lyssna noga på vad de säger?”

(William, 2013 s.100)

Det är en utmaning att vara så koncentrerad på här och nu så att man kan lyssna tolkandet. Det krävs närvaro. Jag läste en artikel i tidningen Origio: Handledning av kollegors effektivt – om det görs rätt som handlade om Lill Langelotz forskning om kollegial handledning. När kollegorna hade arbetat efter en struktur där man presenterade ett problem och sedan fick alla formulera sin syn på saken. Strukturen på samtalet var väldigt tydlig och ledde till lyssnande eftersom det ingick i strukturen. Efter ett tag började lärarna använda ett mer lyssnande förhållningssätt även i klassrummen och i relationerna med eleverna. Det skapades ett mer demokratiskt synsätt. När jag läser artikeln tänker jag att träning ger resultat. Det är inte bara frågorna i mötet med eleverna som man behöver ha fokus på utan också sitt sätt att lyssna. En utmaning.

Jag tänker att lyssna är en konst och ju mer intensiv tillvaron är desto svårare är det att behärska den konsten och inte falla in sin egen historia och tankar. Jag tänker fortsätta öva mig på konsten att lyssna. Och träna upp förmågan att lyssna tolkande i undervisningen. Jag tror att precis som  allt annat behöver man bli påmind och träna för att bli riktigt bra. Det är mitt mål det här läsåret. Att verkligen lyssna för att kunna föra samtalet vidare på lektionerna och inte missa alla klokskaper som eleverna säger för att jag är för upptagen av nästa steg som vi ska ta tillsammans.

Dessutom är det inte alls dumt att träna upp förmågan att lyssna oavsett i vilket möte man än befinner sig i tänker jag.

Här och nu, fokus! Det ska jag tänka på!

En artikel, tankar om det och varmt tack!

En vecka har gått sedan Expressen valde att låta ett reportage om skolan få ta sex sidor av tidningen. Reportaget handlade om en lärares vardag, min vardag. Jenny Strömstedt och Robban Andersson hängde med mig och mina elever under en dag.

expressen

Reportaget har lett till massor av kommentarer som har gjort mig så innerligt glad och peppad att fortsätta det arbete som jag tycker är bland det viktigaste och roligaste man kan ha. Lärare, att få vara med och vara en del av barn och ungdomars utveckling och framtid. Med stor ödmjukhet har jag valt det som yrke. För det är som Jenny Strömstedt skriver i artikeln

Skolan i dag representerar en ständigt pågående möjlighet men också ett hot om utanförskap. I både enskildas och samhällets berättelse finns historierna om de goda pedagogernas inflytande och de dåliga lärarnas förtryck av självförtroende och drömmar. Skolan är alltings början, men också ett möjligt slut.

Kommentarerna har handlat om att texten ger hopp, är inspirerande, och att det är glädjande att få läsa något positivt om skolan. Och det är nog det som väcker extra stor glädje hos mig. Att få visa en bild av skolan som inte lyfts fram genom nattsvarta rubriker. Det finns så otroligt många pedagoger som gör detsamma som jag. Vi gör, tänker, fördjupar oss inom våra ämnen – allt för att eleverna ska lyckas och få chans att ”finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” som det står i läroplanen (Lgr 11 s.7). Tänk att det fick komma fram en sådant reportage i mediebruset.

Några reaktioner har handlat om att det är inte så konstigt att det är lätt att lyckas med vissa förutsättningar, de åldrarna eller på en skola som är på ett visst sätt. Det reagerade Ingela Netz på och skrev ett blogginlägg ”Läraryrket måste bli ett tillsammansyrke”  om de reaktionerna. Det hon skrev om  var nånannismen – som ett fenomen som inte lyfter utan snarare gör att utveckling står stilla eftersom det alltid är någon annan som ska eller är anledningen till att det inte fungerar. Jag håller med henne.

Jag tror nämligen inte att det är lätt att vara lärare någonstans idag. Uppdraget är så enormt komplext och det finns så mycket att förhålla sig till. Mitt sätt att förhålla mig till det är att påverka det jag kan i min vardag – mitt förhållningssätt. Jag är helt övertygad om att elever oavsett var de befinner sig kan skapa både negativa och positiva kulturer. Så mitt uppdrag, var jag än befinner mig, blir att förhålla mig till det. När jag skriver det här vet jag att det provocerar. Jag får ofta höra ”det är ju så lätt att säga, men om …” Det är lätt att säga och det är svårt att praktisera eftersom det handlar om att titta på sin egen roll. Men det är fantastiskt lärorikt eftersom man speglar sig mot sin omgivning. Har man tittat på sitt eget förhållningssätt kan man med större tyngd titta på systemet runt omkring och vara trygg i sin syn på att förändra det. Det ger i alla fall mig den känslan och styrkan.

Jag tänker fortsätta spegla mitt förhållningssätt och reflektera kring det tillsammans med elever, kollegor, det utvidgade kollegiet, egna barn, vänner – överallt där det finns möjlighet till samtal och ett ömsesidigt intresse eftersom det då även finns stor möjlighet till lärande. Så ETT STORT VARMT TACK till alla er som peppat, tackat för inspiration och delat artikeln! Ni inspirerar mig till att fortsätta arbeta – för att varenda unge ska få möjlighet att lyckas. Tack!