Dokumentation – att hitta en form som underlättar

Jag har funderat mycket över och provat på olika vägar att dokumentera det jag ser när eleverna visar sina kunskaper. Många gånger har formen varit ett större problem än dokumentationen i sig för den har inte varit lätttillgänglig och smidig. Det blev extra synligt när det var dags att sätta betyg för första gången i år 6 för något år sedan. Jag hade noteringar på flera ställen och det var inte helt lätt att få en överblick över vilka kunskapskrav som var nådda. Det tog lång tid och mycket jobb att sammanställa och sätta betyget. Jag lovade mig själv att inte sätta mig i en sådan situation igen – jag höll på att gå under.

Under lektionerna sker det massor varje gång och det är klart att det noteras, men om jag inte har ett enkelt sätt att sätta det på pränt så har jag väldigt svårt att plocka fram all den informationen när det är dags för att skriva omdömen eller sätta betyg. Därför har jag lagt ner tid på att hitta en form som både underlättar mitt arbete och sprider ut det under hela terminen istället för när det är dags att skriva ner den till utvecklingssamtalen och betygssättningen.

Nu finns jag i en kommun som inte har ett så väl fungernade digitalt verktyg. Det har gjort att jag har fått hitta andra sätt. Vad det gäller att göra betygsättningen något mer underlättad och greppbar har jag valt att ”måla kunskapskraven”. Efter varje avslutat område tar jag fram min pärm med en flik för varje elev med kunskapskraven i de ämnen som jag undervisar i och färglägger det eleverna har visat mig.

Betyg_1
Ett skapat exempel på hur det kan se ut

Betyg_2

Jag skriver noteringar om vilka teman vi har jobbat med och när i tiden det har skett. Det här gör att jag får en tydlig visuell bild över åren som gått. Eftersom jag jobbar med elever i år 5 med så skriver jag även skrifliga omdömen under det året. Det blir lite dubbelt arbete men det betalar sig vid betygsättning i år 6.

Vi har kommit överens om att vi gör så här även i år 4:a vilket gör att när jag möter eleverna i år 5 så ser jag vilka kunskapskrav de har jobbat med och hur det gick då. Jag får en hjälp att se så inga kunskapskrev missas och att vi jobbar med dem vid flera tillfällen för att eleverna verkligen ska få chansen att möta varje kunskapkrav flera gånger, att utveckla sina förmågor och kunskaper och visa det vid upprepade tillfällen. Systemet kan också vara till god hjälp vid samtal med elever om de vill se bilden av årens arbete. Det är inte alla som vill det men möjligheten finns.

Det finns säkert fantastiska digitala verktyg för detta men så länge vi inte har det hos oss så fortsätter jag analogt och anledningen till det är:

  • jag sparar tid vid betygsättning
  • jag får en visuell överblick över vilka kunskaper eleverna visat
  • jag får syn på att inga kunskapskrav missas och att vi jobbar med dem flera gånger
  • jag har sammanställd information samlat på ett ställe
  • eftersom vi alla gör det som jobbar i 4-6 sker det en bra överlämning vad det gäller kunskapskreven mellan år 4 och 5

Sedan är det de dagliga noteringarna och avstämningar mitt i våra teman. De gör jag i ett dokument för varje elev. Lättillgänligt och formativt för att få koll på var vi är och vart vi ska. De anteckningarna är viktiga och tar inte så lång stund. Dokumenten är öppna när jag går igenom arbeten och rättar prov. De underlättar när det är dags för att skriva omdömen och gör det jobbet lättare.

Men hur ska man hinna det? får jag ofta höra. Jag funderar mer på hur klarar man av att ha koll om man inte noterar. Det gör inte jag! Därför hinner jag. Det är stor skillnad på min koll på elevers kunskaper och förmågor idag och för ett antal år sedan. Den stora skillnaden är att jag är så mycket mer medveten om var jag har alla. Tidigare fanns all koll i mitt huvud. Vi jobbade på och eleverna lärde sig mycket då med, men till varje samtal höll jag på att jobba ihjäl mig när det skulle kommuniceras. Så är det inte idag. Det är mycket jobb, men det är hanterbart, ganska effektivt och utspritt på hela terminen istället. Det är ett sätt som fungerar bra för mig!

Ett nytt läsår, en ny klass – en ny chans

Ett nytt läsår tillsammans men en helt ny grupp. Det är alltid lika spännande att starta ett nytt samarbete. När jag startade förra läsåret var mitt fokus på att lyssna.Jag skrev om det i ett inlägg ”Lyssna -undervisningens svåraste konst”

I pedagogisk litteratur, i föreläsningar och i diskussioner om lärande pratar man, och även jag, om att ställa de stora frågorna, de feta frågorna eller öppna frågorna. Vad vi än väljer att kalla dem så är det fokus på formuleringen av frågorna och det tror jag är en väldigt viktig del i mötet i klassrummet. Vi är där för att få eleverna att utvecklas och att ”bli varma i hjärnan” som en föreläsare jag lyssnade på för ett tag sedan sa. Då behövs det uppgifter och frågor som kräver tankeansträngning. Det jag har tänkt mycket på är att det inte pratas lika mycket om lyssnandet och den konsten som det innebär. Lyssnandet för att fånga det som verkligen sägs. I stora grupper, i mindre grupper eller i mötet med den enskilda personen. Det behöver inte vara i undervisningen det kan vara även i stunden efter. Det är många gånger som poletten har trillat ner först när jag har kommit hem. Då har jag förstått vad eleven ville säga. Förmågan att lyssna var inte på topp i det mötet.

I år tänker jag fokusera på hur jag planerar undervisningen för att alla uppgifter vi gör ska ge eleverna förutsättningar att lära det som läroplanen säger. Att alla uppgifter är riktade mot de mål som eleverna ska nå. Genom åren har jag tränat och tränat på att bli allt bättre på att hålla fokus på målen och göra uppgifter och planeringar så att eleverna verkligen ska träna på det som det är tänkt. Det är så otroligt lätt att missa målet har jag märkt. Det finns massor av bra saker att göra, massor av bra uppgifter som funkat tidigare. Vi har gjort massor av bra övningar och aktiviteter, men de stämde inte med det ”varför” som vi jobbade med just då – vilket också blev synligt när jag skulle bedöma. Det vi gjort stämde inte riktigt med det som stod i kunskapskraven! Eleverna gavs inte förutsättning att visa på det som skulle bedömas och jag fick inte förutsättningarna att göra en bedömning. Träning ger resultat och uppgifterna och förutsättningnarna för bedömning blir allt bättre och därmed lättare att göra.

Ett nytt läsår, en ny termin och därmed en ny chans. Det här läsåret ska jag göra allt jag kan för att det jag gör ska ge eleverna förutsättningar att träna och lära det som är tänkt. Jag börjar direkt på terminens första dag:

  • reflekterat skrivande – en viktig del i skrivundervisningen
  • förbereda samtal genom få tänka efter och sätta ord på sina egna tankar först
  • läsförståelsestrategier – som att förutspå vad som kan hända, leta kopplingar
  • ett gemensamt språk – ord och begrepp som handlar om ämneskunskaper, lärande och vårt gemensamma arbete

Allt i en uppgift. Jag tänker börja med att läsa boken ”Frökens nya klass”. Det är en lättläst bok som handlar om en nervös fröken som ska ta emot en klass med helt nya elever.Fröken

Boken är en lättläst bok till yngre elevere men jag är säker på att den kommer fungera tillsammans med mina 5:or med.

I boken finns det ett par ställen som passar sig väldigt bra att stanna vid och prata om kopplingar i texten. Det ska vi göra. När jag har läst boken kommer alla att få starta upp sitt skrivande i reflektionsboken utifrån frågan ”vad känns roligt/nervöst/oroligt inför en ny termin?” ”Vad hoppas du på inför det här läsåret?”

Fröken i boken tänker lite på att hon och eleverna ska förstå varandra och vad som händer om det är svårt att förstå. Det ska vi fundera på tillsammans. Utifrån – tänk själv, prata tillsammans två och två och sedan tillsammans med alla.

”Gemensamt språk. Förstå varandra. Det är viktigt. Varför? När?  Vad kan man göra om man inte förstår?”

Genom det vi gör skapar vi ett mönster som vi sedan också kan prata om. Men samtalet om det sparar jag lite!

Det här läsåret fortsätter jag slipa och förfina de öppna frågorna så att elevern blir ”varma i hjärnan”, så att jag får syn på var de är och kan jobba vidare med att ta oss till målen och samtidigt ge eleverna uppgifter som på riktigt leder dem dit – i alla lägen! En utmaning, men det ska gå!

Varmt välkommen läsåret 2015/2016!

Elever gör som läraren gör och inte som läraren säger….

Elever gör som läraren gör och inte som som läraren säger brukar man säga. Jag gjorde en reflektion över det när jag stannade upp och funderade över de frågor jag fick av eleverna i vårt arbete med klassiker.

Vi jobbar med klassiker som tema. I det temat har det ingått att läsa klassiker och ha boksamtal tillsammans med vår bibliotikarie om det man har läst. Eleverna har skrivit läslogg utifrån frågor som handlar om innehåll, tema, miljöbeskrivningar, budskap mm. Vi har pratat och läst om referat och recensioner och vad som skiljer dem åt. Tillsist har vi jobbat med arbetsprocessen för att få till en färdig produkt. Vi har tittat på alla steg som behöver göras för att det ska bli en presentation på bloggen som avslutning på temat. Den slutliga produkten kan presenteras i skriven text eller som en presentation av något slag. Vi skulle bland annat jobba med kunskapskravet:

kunskapskrav svMånga delar i en och samma uppgift. Inte nog med det, vi passar även på att jobba extra med upphovsrätt eftersom arbetet ska placeras på en blogg. Jag och vår bibliotikare har jobbat med det här temat tillsammans. Både hon och jag har pratat om upphovsrätt på bilder. Det här har vi jobbat med tidigare år,  tillsammans med andra elever, men då har vi inte publicerat resultatet på en blogg för många läsare.

Skillnaden den här gången jämfört med tidigare är att eftersom vi publicerar det offentligt har fler elever än någonsin tidigare ställt frågor och varit noggranna med vilka bilder man letar efter och tänker använda. Något alldeles extra hände efter att jag hade spelat in en film om läsförståelsestrategier. I den filmen hade jag med en skylt där jag talade om att jag hade fått särskilt tillstånd av förlaget att använda boken som var med i filmen. Då började ännu fler ställa frågor. Hur kan jag veta att jag får använda bilden? Hur kan man se det? Plötsligt hade jag också flera elever som hittade bilder de ville använda och som därför tog kontakt med dem som stod bakom webbsidan. Eleverna har ringt till förlag, bibilotek och föreningar. Trots genomgångar och tips på länkar så blev det först i det pågående arbetet angeläget för var och en att verkligen förstå det vi gått igenom. Det var först då som informationen blev intressant. När man satt och letade efter bilder blev det viktigt på riktigt!

Kan återigen konstatera att elever gör som läraren gör och inte bara som läraren säger att man ska göra!

Kod i skolan – en kognitiv konflikt för fröken

Stirrar uppgivet på skärmen. Hoppas innerligt att något ska ändra sig i programmet genom ren och skär viljekraft. Sakta vandrar blicken runt i rummet. Koncentrerade ansikten är vända mot skärmarna och då och då hörs ett glatt tillrop eller engagerade frågor som bemöts av tålmodiga svar. Återigen fastnar blicken på skärmen. Jag fattar inte! Det verkade ju så enkelt. Det är nog inget för mig i alla fall….

Åh, vad det är nyttigt att inte förstå någonting, att bli påmind om känslan när man ställs inför en uppgift som man inte alls vet hur man ska ta sig igenom. En påminnelse om hur det är att vara elev ibland och känna att det i stunden inte kan finnas en möjlighet att lösa uppgiften. Uppgiften som alla andra verkar ha förstått direkt!

Jag har varit nyfiken på att koda länge. Karin Nygård  är en fantastisk inspiratör som jag fått lyssna på och som jag följer med stort intresse i sociala medier. Jag kan se många möjligheter i vår läroplan för att motivera kod i skolan. I svenska, samhällskunskap, teknik och matte tänker jag. I svenska blir kod ett språk som kräver tydlighet och alla delar har någon funktion precis som bokstäver, punkter och tomrum har när vi skriver och  när vi pratar om olika samhällsstrukturer i samhällskunskap tycker jag att hur vårt samhälle är uppbyggt digitalt borde finnas med som en struktur att prata om. Teknik och matte är kanske mer självklart att hitta beröringspunkter som hur det fungerar rent tekniskt och i matte finns bland annat koordinatsystem som man kan utgå ifrån!

Tillsammans med några kollegor går jag nu en kort kurs på avmkr och den här gången var dags att prova på programmet scratch. Där satt jag alltså på en kurs i kodning och förstod inte ett enda dugg! Så otroligt frustrerande att inte förstå. Men tillslut började det falla på plats men det krävdes lite hjälp att komma in i tänket. Lite hjälp,  positiv energi från grannen bredvid och tålmodiga lärare som kunde se var någonstans tankarna tog en väg som hindrade istället för att komma framåt. Det blev en kognitiv konflikt när inte sättet att tänka passade ihop med uppgiften. ”Du tänker rätt på ett sätt men fel på ett annat” När vi kunde reda ut var det körde ihop sig i tankarna så lossnade det och bitarna föll sakta på plats.

kod

Den där känslan när jag äntligen fick figurerna på skärmen att göra det jag ville. Den känslan. Det är samma känsla som gör att elevers kroppsspråk förändras, blicken blir stolt och ryggen rak. Det är den stunden när den känslan landar hos eleverna som är den starkt bidragande orsaken till att jag trivs och stannar i det här yrket. Guldstunder!

Det var så nyttigt att uppleva frustrationen idag, allt för att inte glömma känslan som eleverna sitter med då och då! Dessutom blev jag väldigt sugen på att börja jobba med koordinatsystem i matematik,  för nu vet jag precis hur jag ska introducera det – med programmering i programmet scratch! Det är nog första gången som jag längtar efter att jobba med koordinatsystem!

kordinatsystem

Men innan det är dags för det ska jag lära mig lite till. Inte allt, för det vet jag att jag har experter på i klassrummet som inom snar framtid kan mer än mig ändå, utan lite mer så att jag på ett ännu bättre sätt kan koppla ihop kodning med andra saker och sätta in det i ett sammanhang. Tror jag ska göra det tillsammans med 6-åringen där hemma som förmodligen ganska snart utmanar mig att lära mig ännu mer. Det var inte så dumt att visa den lilla korta sekvens som jag hade fått ihop och mötas av en djupt imponerad son!bild_kod

– Mamma! Vad du kan!