Välkommen till tankar om undervisning och lärande

Under ett antal år bloggade jag om tankar om lärande och undervisning samt konkreta lektionstips utifrån det som  jag och mina elever jobbade med. Sedan bytte jag jobb. Då bloggade jag ibland. Inte så ofta. Det gick ett tag och jag bytte jobb igen. Då blev det inget bloggat. Tiden att skriva försvann, och faktiskt var det svårt att hitta orden utifrån det nya uppdraget. Nu börjar lusten att skriva komma tillbaka men jag hittar fortfarande inte alltid orden, tonen och tiden för skrivandet. Det kanske kommer eller så gör det inte det.  Jag hoppas att du som hittar hit och läser kan hitta något att inspireras av bland alla de inlägg som är postade genom åren. Det är så roligt om det som en gång är gjort kan väcka tankar och inspiration till kommande göranden. Texter om till exempel skrivande, undervisning, lärande och många, många reflektioner hittar du här. Bloggen blev ett viktigt redskap för mig att sätta ord på de reflektioner som jag ständigt gjorde om min undervisning.

Varmt välkommen att ta del av det som finns på bloggen fram till nu – och det som kanske kommer att komma!

Tillit – ett av de finaste ord jag vet

Jag skulle skriva ett sommartal och tacka för mina första 7 månader på nytt uppdrag. Det blev ett tillfälle att funderade över vad jag värdesätter och vad som är viktigt för mig.  Ett av de vackraste ord jag vet dök upp. Tillit.

Jag skrev mitt tal och jag höll det. Och jag fortsatte att fundera över ordet.

Tillit är bland det finaste ord jag vet. När man lever det.

När man slänger sig med, säger det i alla möjliga och omöjliga sammanhang eller kräver det – då tappar ordet sitt värde och dess viktiga innebörd urholkas sakta men säkert.

Idag används det  flitigt i många sammanhang. Tyvärr kombineras det ofta med krav, med ord och handlingar som andas motsatsen och sakta men väldigt säkert så tappar ordet i värde. Kanske blir ordet tillslut något man använder för att distansera och förminska en motståndare med. Polarisering – om ni bara visade tillit till oss så….

Tillit skapas enligt mig genom det vi gör och det vi säger – inte genom att vi kräver att få det. Tillit skapas när var och en tar ansvar för sitt uppdrag,  när vi ber om hjälp, när vi tar emot hjälp och stöd och när vill hjälper varandra för att nå den målbild vi arbetar mot tillsammans.  När vi  har samma målbild och var och en tar sitt eget ansvar för att nå dit, när vi tillsammans skapar en ansvarskultur – då växer tilliten. När vi lever det.

Var rädd om ordet och dess innebörd för i en anda av ömsesidig tillit, där finns kraften och möjligheten till att uträtta stora förändringar och utveckling av verksamheten. Så tänker jag.

Tillit – läs ordet. Från båda hållen. Det behövs ömsesidighet. Från båda hållen.

Tillit.

unsplash-logoNatalie Pedigo Fotocred: Natalie Pedigo

Att tillåta paus

Blev påmind av facebook om ett inlägg jag skrev för ett antal år sedan. Ett inlägg som är precis lika aktuellt idag ser jag när jag läser det. Att tillåta paus. Jag har idag ett annat uppdrag men behovet av att stanna upp och zooma ut för att inte springa på för fort är precis lika viktigt. I den tid vi lever i där information och intryck sköljer över oss kanske det till och med är så att det är ännu viktigare, eller kanske helt nödvändigt faktiskt. Nästan alla dygnets timmar är idag fyllda av aktivitet och intryck. Det krävs ganska mycket egen vilja och fokus för att välja bort det ständiga flödet. J

Hur gör du för att ta paus och stänga av, zoom ut och få överblick över tillvaron?

ThereseLinnér

Intensiva perioder behöver följas av lugnare. I det här jobbet är det svårt tycker jag. De intensiva perioderna är långa.

Möten med många människor. Alla med sina önskningar och behov. Uppdraget är komplext och kräver mycket av mig som pedagog, på många sätt. Ibland, då och då infinner sig känslan av att det är nästan omöjligt att räcka till.

Jag märker av en ny svårighet när jag planerar. Den kommer ur delarkulturen, som jag inte vill vara utan för en sekund och som jag själv ingår i. Men för mig uppstår ett dilemma. Det finns så ofantligt mycket roligt man kan göra, alternativ man kan välja och beslut som ska fattas till varje tema och planering. Så många intryck.

Reflektion blir ännu viktigare. Att lägga in pauser. Ta steget tillbaka. Få en överblick.

Stanna upp och andas. Fundera över syfte och mål. Vad som är uppnått och vad som är…

Visa originalinlägg 149 fler ord

Följ med mig in i texten – en magisteruppsats om kamratrespons

”Följ med mig in i texten – elevers möten i text genom kamratrespons” blev titeln på magisteruppsatsen som till slut blev klar. Kombinationen nytt jobb och skriva uppsats var inte den ultimata men det är kanske det som också gör att lyckan att var i mål så stor. När man gör det omöjliga möjligt ger det en enorm erfarenhet och kunskap som kan omsättas många sammanhang!

Mitt varmaste tack…

”Är det inte det livet handlar om? Att lära sig nya saker!” sa min dotter till mig vid ett tillfälle. Att skriva uppsats är verkligen att hela tiden leva både de kloka orden och att leva den skrivundervisning som jag under många år har försökt leda mina elever igenom.
Mina elever har genom alla tider varit en källa till utveckling av mitt pedagogiska ledarskap men framförallt till kunskap om elevers lärande. Jag hoppas att mina elever har fått med sig redskap till kommande texter precis som jag har efter det här skrivandet!

Först vill jag vända mig till eleverna som varit med och gjort den här studien möjlig. Ni vet vilka ni är. Tack för att jag fick ta del av era reflektioner om skrivande och kamratrespons.

Tack också till min fantastiska familj för att ni har stöttat och peppat mig när det har varit motigt och jag har varit nära att ge upp. Tack för stödet när tid och ork inte räckt till. Med glada tillrop och möjliggörande av tid har ni varit en stor bidragande orsak till att uppsatsen till slut blev klar. Jag är tacksam för er hjälp.

Sist men inte minst vill jag tacka min handledare Ewa Bergh Nestlog, som under arbetets gång har funnits till hands med sin skärpa, kunskap och omtanke. Utan din skarpa blick, din klokskap, din kunskap och dina utmanade frågor, hade den här uppsatsen aldrig blivit klar.

Följ gärna med in i texten och ta del av den här uppsatsen om kamratrespons! Min ambition har varit att försöka förstå lite mer om vad som händer när elever i mellanåren arbetar med skrivande. Den här undersökningen kan vara en pusselbit som kan läggas till de kunskaper som redan finns om vad som händer och sker när elever arbetar med text.

Så ta gärna del av ”Följ med mig in i texten – elevers möten i text genom kamratrespons”

 

Idag firar jag modet att våga

Idag firar jag. Jag firar inte att jag har lämnat något utan jag firar att jag vågade ta steget ut i det okända. För 1 år sedan klev jag in på mitt nya jobb efter att ha funnits i ett välkänt sammanhang i många, många år.

Jag har bytt jobb. För omvärlden verkar det inte vara så stor sak att byta jobb. Det gör väl alla! För mig har det varit ett enormt steg. Flera månader av en känslokarusell. Jag tycker nämligen att lärarjobbet är ett av de viktigaste och, ur mitt perspektiv, det roligaste jobb man kan ha. Många av inläggen här på bloggen genomsyras av just det. Det fantastiska i att få vara en del av vår framtid. Mitt i klassrummet där det allra finaste kan ske – insikter om att man kan och har lärt sig något vilket tänder en stolt blick. Nu har jag tagit klivet ut ur klassrummet för att ta mig an ett annat spännande uppdrag.

ur blogginlägget Att kasta sig ut i det okända

Jag har inte ångrat mig en sekund och det beror nog på att jag fortfarande jobbar med det som är det roligaste som finns – skapa förutsättningar för lärande. Tillsammans med andra som också tycker att det är roligt och väldigt viktigt. Jag har mött så enormt många kompetenta och engagerade människor det här året och jag har förmånen att få jobba tillsammans med många av dem regelbundet. Skolledare, lärare i alla de nätverk jag träffar och hela gänget på förvaltningen. Ganska ofta får jag frågan om jag saknar eleverna och svaret på den frågan är att det gör jag lite då och då,  särskilt då jag går igång och tänker på olika intressanta aktiviteter som skulle kunna göras i undervisningen.

Idag firar jag. Jag firar modet att våga kliva ut i det okänd och testa om de kunskaper som jag förvärvat genom åren bär i andra sammanhang. Idag firar jag att jag vågade leva som jag också lär:

Jag var bra nära att tacka nej och det handlade mycket om det ovan men också en rädsla för att släppa det kända och trygga. Det insåg jag först när en av mina kloka arvingar speglar mig i det som jag tänker, förmedlar till omgivningen och själv försöker leva efter:

Men mamma, är det inte det livet handlar om? Att lära sig nya saker?

Elevernas röster – tar vi vara på dem?

Sitter och jobbar med min magisteruppsats. Stunden är helt ägnad åt empirin, det material jag samlat in. En del av materialet består av elevernas åsikter och tankar. Jag läser och blir än en gång så glad över elevers åsikter, tankar och synpunkter. Röster som lyfter fram viktiga poänger utifrån sitt perspektiv. Det gömmer sig så mycket kunskap och klokskap som vi kan få ta del av om vi frågar. Bjuder in till att tala om det vi gör men också om vi lyssnar – lyssnar på riktigt.

När elever får chans att tycka till kommer det fram massor som är ett bra att jobba vidare utifrån. Klokskap om undervisningen och hur den kan utvecklas för att var och en ska lära sig ännu mer, klokskap om sin egen förmåga att lära men också klokskap om vad skolan som helhet behöver förändra.

Hur fångar vi som jobbar i skolans värld in tankar och åsikter både vad det gäller om undervisningen men också i undervisningen? Tycker att jag då och då hör: hur ska vi hinna göra det? De är för unga! De kan inte! Kan den inställning rent av leda till motsatsen? Om inte allas röster får möjlighet att göra sig hörda, lär vi inte ut något annat samtidigt då?  Din röst är inte viktig till exempel.

Jag hade förmånen att få vara med på dialogmöte där politiker, förvaltningschefer och invånare möttes i samtal om nu:et och framtiden. På en av träffarna var det två ungdomar i högstadieåldern med. De lyfte frågan om att skoldagen skulle börja senare för att det hade gett bättre effekt på elevers lärande. Jag blev nyfiken på vad de hade att säga mer om detta och började ställa frågor. De berättade, hänvisade till forskning och presenterade argument. Min nyfikenhet på elevernas kunskaper i ämnet ledde till en artikel i lokaltidningen och radiointervju. Att lyssna på unga blir en nyhet. Det är fick mig att fundera ännu mer på det här med att ta vara på allas kunskaper och röster. Inte i meningen att alla ska få som man vill utan mer utifrån att samtal kan föras, bemötas och ifrågasättas för att på så sätt tillsammans lära nya saker och kanske till och med komma fram till helt nya briljanta lösningar på saker och ting.

Artikel från Smålandsposten

Det finns så mycket kunskaper inom väldigt många områden hos eleverna som jag inte upplevde att mina första elever hade med sig in i klassrummet. Tar vi vara på dem i skolans värld? Hur möts eleverna som är i 13-års åldern och som under hösten tittade på varje debatt mellan Trump och Clinton för att det var intressant och faktiskt möjligt att ta del av idag. Hur möts eleverna som har fördjupat sig inom olika områden av intresse på sin fritid? Hur tar vi vara på den kunskapen i klassrummet och bygger vidare på den? Tar vi vara på den? För någonstans här sänder vi signaler om värdet av att var vi lär oss saker spelar roll. Det här tycker jag är en intressant fråga att fundera över. Hur passar elevernas tidigare kunskaper in i det som jag just nu ska gå igenom?  Finns våra elever i ett dialogiskt sammanhang där allas röster kommer fram för att utifrån det tillsammans fördjupa kunskaperna eller är det någons röst som står för alla kunskap?

För egen del såg jag att när undervisningen inkluderade elevers tidigare kunskaper, tankar om hur vi skulle kunna använda dem tillsammans med det vi lärde nu och vad vi behövde lära mer om. Med tanke att kunna använda våra kunskaper till värde för någon annan då   ökade motivationen. Med en liten extra twist på planeringen blev ännu fler engagerade. Ett antal inlägg om värdeskapande undervisning finns här på bloggen. Maria Wiman har skrivit ett inlägg på temat på bloggen skola365 där hon delar med sig av enkla råd och tips om hur man kan göra för att få elever ännu mer engagerade, delaktiga och intresserade av att bidra i undervisningen.

Det kan vara en bra start på vårterminen 2017 att testa att ta med eleverna ännu mer i undervisningen och genom kunskaper skapa värde för andra!

 

 

Snabb överblick med whiteboard online

För ett antal år sedan köpte jag in whiteboards till min klass. Ett väldigt redskap för att få alla elever aktiva och samtidigt ett enkelt sätt att se om alla hade koll på det som jag frågade efter just då, formativ bedömning av gruppens kunskaper. En extra bonus var att det var ett stöd för mig att komma ihåg att vara tyst. Det är så lätt att prata på och inte ge alla den betänketid som de behöver. Genom att eleverna skrev svar ficka alla tänka och jag fick överblick istället.

Nu undervisar jag inte längre i ett och samma klassrum utan möter istället grupper med lärare på olika ställen. Ibland har jag saknat mina whiteboards även i dessa möten. Därför blev jag så glad när jag blev presenterad för Whiteboard.fi

Whiteboard.fi är en online whiteboard där jag som lärare kan låta eleverna logga in i ett klassrum som jag har skapat. Eleverna ser min whiteboard och jag som lärare se vad alla skriver, när det skrivs. Precis som när man jobbar analogt.

På Whiteborad.fi  låg även en bra instruktionsfilm att titta på som stöd för att komma igång och som extra bonus tog det  endast 5 minuter att få koll på hur allt fungerade!

Ett online redskap att använda för att samla ihop kunskaper, synpunkter och tankar i gruppen för att sedan på bästa sätt jobba vidare utifrån det som gruppen visat. Bra att ha lite olika varianter för att få fatt i elevers kunskaper i stunden!

Varför använda blogg i undervisningen?

För ett tag sedan fick jag en fråga om att använd blogg i undervisningen som redskap för lärande och ville då dela texten med mina tankar med frågeställaren. Jag hittade inte texten där jag hade förmånen att ha publicerat den, i Svenksläraren nr 1 2015, men jag hittade istället texten i datorn. Det slog mig att jag inte har sammanfattat mina tankar om blogg som lärande redskap här på bloggen och då texten inte längre är tillgänglig på nätet så lägger jag ut den här!

Blogga med klassen

Therese, jag tycker det är fusk att alla får skriva och läsa på bloggen inför avslutningen av temat. Man kan bara lära sig det som står där och sedan skriva det på provet. Jag tycker inte om det!

Så sa en elev väldigt upprört när vi hade jobbat med bloggen ett tag. Det var en reaktion jag inte hade förväntat mig.

Under flera år funderade jag på om jag skulle använda blogg i min undervisning, många gjorde det, men eftersom min digitala kompetens var liten och jag inte hade syftet klart för mig kom jag inte igång.

När jag fick höra om tankarna kring att flippa klassrummet föll bitarna på plats. Mitt syfte med en blogg blev tydligt. Jag ville använda bloggen som en mötesplats. Den skulle vara ett redskap för eget lärande men framförallt ett ställe där man kunde lära tillsammans. Bloggen skulle vara ett nav där jag kunde publicera filmer med genomgångar, förberedelser inför lektioner, skapa en gemensam kunskapsbank och en arena där eleverna kunde träna sig på att publicera text till verkliga mottagare. Jag ville också stötta elever som behövde ta del av information på olika sätt och dessutom ge alla möjlighet att repetera flera gånger om det önskades. Filmer som jag eller andra skapat kunde bli ett bra komplement till det vi pratade om i klassrummet.

Genom bloggen skapades ett forum där vi kunde träna på att tänka på att text har mottagare och att det är viktigt att tänka på hur man skriver när man sitter bakom en skärm och inte möter mottagaren öga mot öga. Texterna som eleverna publicerar är i form av kommentarer på inlägg som jag har skapat och genom att läsa kompisarnas kommentarer kan de inspirera varandra. I klassrummet jobbar vi mycket med kamratrespons där vi pratar om att det är bra att lära av varandra, det är ingen tävling om vem som skriver mest och att inspireras av andra är något positivt. Genom bloggen får eleverna ytterligare ett tillfälle att utveckla sitt eget skrivande genom att ta del av hur andra har formulerat sig.

Inför avslutningen av teman publicerar jag ett inlägg där jag har sammanställt länkar till temats tidigare inlägg, samlat filmer och lyft fram målet med temat igen. Senaste tillfället handlade om världsreligionerna. Eleverna fick till uppgift att svara på några frågor för att sortera sin egen kunskap men också för att tillsammans bygga en kunskapsbank. Alla fick då chans att läsa varandras texter och samtidigt lära av varandra inför avslutningen. Vi fick även tillfälle att fånga upp eventuella missförstånd och prata om hur man skriver en kommentar tillbaka om man tycker att det som står inte stämmer. På så sätt tränade vi också på ett källkritiskt förhållningssätt och hur man kan svara varandra på nätet. Det blev en grund för väl använd tid i klassrummet med många bra diskussioner utifrån kunskapskraven i svenska och religion.

På motsvarande vis har jag hittat ytterligare ett sätt att använda bloggen på, för att friska upp minnet inför ett nytt tema. Genom att använda resurser på bloggen fick eleverna repetera det vi gjort och där ingick också deras egna kommentarer som de skrev för ett år sedan. Samtidigt blev det ett tillfälle för eleverna att se sin egen utveckling genom att ta del av tidigare kommentarer vilket gav möjlighet till metakognitiva samtal. Vi funderade över om sättet att formulera sig hade utvecklats under året som gått och på vilket sätt i så fall.

Elevernas kommentarer är viktiga ur många aspekter. De är en extra möjlighet till formativ bedömning av min egen undervisning. Jag får ytterligare ett tillfälle att fundera över nästa steg i undervisningen på gruppnivå, som till exempel att lyfta viktiga frågor om text tillsammans i klassrummet. Det kan vara sådant som att anpassa språket till syfte och mottagare, grammatiska frågor och faktakunskaper i något ämne.

Bloggen har skapat möjligheter till att publicera ljud och bild, vilket gör att vi har börjat använda fler sätt att presentera och sammanfatta kunskaper. Vi gör filmer i olika appar och vi har provat på att spela in poddradio. Elevernas förmågor får chans att utvecklas inom fler områden och det blir på riktigt när alla vet att andra än klasskompisarna tar del av det de har gjort.

Det mest spännande med att jobba med bloggen som ett lärande redskap är att det efter hand växer fram nya möjligheter. Bland annat har jag på ett enkelt sätt gjort det möjligt för föräldrar att ta del av det vi gör. Jag har skapat en föräldrasida om bland annat läroplanen, språkutvecklande arbetssätt och digitala verktyg för att alla ska få chansen att förstå det skolsystem som vi finns i nu. När vi startar ett nytt tema brukar jag göra den pedagogiska planeringen som en film som jag lägger på bloggen, framförallt för eleverna men den finns även där till föräldrarna. Klassrummet blir synligt för många fler.

Så här långt har jag bara upptäckt en svårighet: att sålla bland alla möjligheter. Sociala medier är en guldgruva där jag hittar massor av inspiration. Eftersom jag var helt novis när jag påbörjade arbetet tog jag ett steg i taget. Jag funderade över syftet med det jag ville göra och frågade mig sedan fram på sociala medier efter redskap. När jag har hittat redskap som till exempel skärminspelning eller att skapa enkäter som man kan bädda in på bloggen, har jag jobbat med dem ett tag. Jag har satt mig in i det jag har haft behov av och det är mina pedagogiska tankar som har fått styra. För mig har det  varit viktigt att de uppgifter som vi gör och lägger på bloggen inte är för personliga. Jag vill inte locka eleverna till att skriva saker som de egentligen inte vill dela. Skrivandet på bloggen leder till att vi kan prata om nätetikett och att man behöver tänka på vad man delar för något eftersom det i sin tur kan delas till hur många andra som helst.

Reaktionerna från eleverna har varit väldigt positiva. Även eleven som citerades i inledningen var positiv när jag hade förklarat hur jag hade tänkt. Jag berättade om min syn på lärande och varför jag tyckte det var en bra ide att ta del av varandras kunskaper. Då tyckte eleven att det inte var så dumt i alla fall. – Aha, du tänkte så. Det är ju bra!

Eleverna tycker att bloggen är ett bra redskap att jobba med eftersom det är tillgängligt på ett enkelt sätt för alla. Vi ger inte en dator till varje elev, men eleverna är välkomna att använda datorerna i skolan om man inte har möjlighet hemma. När de ska använda bloggen i läxor har jag öppet till klassrummet före och efter skolan. Bloggen har vuxit till att bli en kanal där elever kan ställa frågor och de vet att de kan få svar på sina funderingar om uppdragen innan vi ses i skolan. En bonus är glädjen och stoltheten när eleverna ser att det har skrivits kommentarer från bloggläsare som inte är klasskompisar.

Det jag inte kunde föreställa mig när jag startade bloggen var att den kunde användas till så mycket. Jag har hittat ett redskap som är utvecklingsbart på många sätt, ett redskap till som ger förutsättningar för lärande. Dessutom är det väldigt roligt att själv lära sig mycket nytt. För mig är den stora utmaningen att begränsa mig bland alla de digitala möjligheter som finns. Det är lätt att fastna i de digitala resurserna i stället för tankarna som ligger till grund för lärandet.

Sammanfattning

Bloggen attlaratillsammans.blogspot.se har blivit ett lärande redskap. Den används till att:

• Skriva text till verkliga mottagare och då anpassa text efter syfte och mottagare.
• Inspirera varandra om hur man kan skriva text. Utveckla skrivandet tillsammans.
• Samla kunskapsbank tillsammans.
• Ett forum att dela bild, text och ljud till andra – presentera kunskaper i ett ämne
• Förbereda sig inför lektion – läxuppdrag. Uppdrag som elever kan genomföra utan stöd av vuxen.
• Besök i skolan som har förberetts och efterarbetets genom att eleverna och personen i fråga fört dialog på bloggen.
• Synliggöra undervisningen för föräldrar som är intresserade. Lektioner, Pedagogiska planeringar och tankar bakom undervisningen
• Möjlighet att repetera för allt finns kvar. Framförallt mattefilmer har använts på så sätt av både elever och föräldrar
• En bank av material som kan användas igen i ett nytt sammanhang

I backspegeln

Så här med lite distans till arbetet med elever och blogg som lärande redskap kan jag konstatera att det var en riktigt bra idé. Bloggen var inte ett ändamål i sig men den blev ett redskap som vi hade väldigt stor glädje av. Elever, lärare och föräldrar kunde på olika sätt använda bloggen som ett redskap för lärande och det blev ett gemensam källa till förståelse och kunskap om det som skedde i klassrummet. Blogg i undervisningen blev ett viktigt redskap för lärande och det är mitt svar på frågan – varför använda blogg i undervisningen.

Fokus, mod och uthållighet

Gymnastiktävling. Ser fokuserade unga. Ser lyckade hopp och fall. Ser nya tag och mycket pepp. Unga är fantastiska.

Vilket fokus och så mycket träning som ligger bakom alla dessa konster. Flickflack, salto och pik volt. När jag satt på läktaren kom jag och tänka på mina tidigare elever som jag vid terminsstart frågade  ”vad vill du lära er den här terminen? Och vad behöver du för att lära dig det?”

Var och en tänkte, funderade och skrev. Matteproblem, skriva texter förstå engelska och kunna göra något svårt i slöjden. En elev kom inte fram till något. Hen fastnade i skolfokus. Det hen ville lära sig var att göra volt på studsmattan där hemma. Det var det hen ville mer än allt just nu men det fick man väl inte skriva, för det hade inte med skolan att göra väl?

Absolut fick man det tyckte jag. Vad behöver du för att lära dig det? Hur tänker du göra? Listan blev lång. Fokus, koncentration, mod och uthållighet. Någon som kunde visa hur man kunde göra, till exempel fanns det många filmer på you tube hen tänkte titta på. Vilken fantastisk lista. När behöver man allt det mer undrade jag. När behöver man fokus, koncentration, mod, uthållighet och någon som kan lite mer?

I skolan. Allt det fokus som hen behövde för att lyckas med sin ambition konstaterade vi att hen kunde använda och omsätta i skolan med. Tänk att fritid och skoltid stödjer varandra. Det var en stor aha -upplevelse att man kunde tänka så, att man fick tänka så!

Fokus, mod att våga misslyckas och lyckas, uthållighet och koncentration och någon som kan mer som kan visa, utmana och stötta – då kommer man långt vad man än vill uppnå för mål.

Det har en av arvingarna praktiserat när hon oförtröttligt tränat och tränat på alla gymnastikens utmaningar på träningar och hemma. Med hjälp av tränare, filmer på you tube och egen inspelade filmer för att få syn på vad som behöver utvecklas vidare.

Foto: Lovisa Linnér

Att äga sin egen utveckling genom att bli visad redskap och strategier för att kunna lära mer och lära nytt var man än befinner sig i livet – tänk att alla som arbetar tillsammans med barn och unga kan finnas med och ge redskap till livslångt lärande. Det är stort!

 

Nuläge – bra utgångspunkt!

Nuläge – vilket bra ord att ha som utgångspunkt vid så många tillfällen i arbetet på skolans alla nivåer. Eller överallt egentligen.

Det är ett ord som jag ofta återkommer till i många sammanhang. Jag märker att det många gånger är så väldigt lätt att lägga tid och kraft på allt det som varit, eller sätta upp hinder genom att säga att det går inte att genomföra framöver.

När bollarna trillar över oss och vi inte hinner sortera in dem i rätt låda eller vi inte ens hinner fånga dem. Då handlar det oftast om att försöka jonglera så gott det går. När det är som mest intensivt är det inte lätt att agera för framtiden när man har fullt upp att lösa nuet. I det här tror jag ett av våra största dilemman finns. I nuet är det lätt att lägga fokus på att återberätta allt som varit, allt som inte funkar och att ta till  – det går inte för att…

Vem sätter upp hindret? Varför går det inte att lösa? Är det så att vi inte har rutinerna som gör att vi stannar upp och gör vår nulägesanalys med fokus på nästa steg?

Tänk om vår första gemensamma ambition är att ställa oss frågorna: Vad kan vi göra för att lösa det? Vad kan vi inte påverka? och Hur kan vi förhålla oss till det? Det skulle kunna hjälpa oss att orka hitta lösningar, eftersom många gånger leder återberättandet till uppgivenhet och önskan om att någon annan borde fixa det som är problemet.

Istället för att lägga kraft på hur det varit och det som inte fungerar kan vi lägga fokus på: Vilket är målet? Hur ser det ut när det fungerar väl? Vilka medel behöver vi för att genomföra det? Handlar det bara om ekonomi eller kan vi agera på annat sätt än det vi gör nu?

Vi började praktisera den här tanken i mitt tidigare arbetslag. Det blev skillnad. Istället för att lägga kraft på det som inte funkade lade vi fokus på hur vi ville att det skulle bli och möjliga insatser för komma dit. Det gav effekt.

Vart ska vi? Hur tar vi oss dit?

Det fungerar väldigt bra att jobba så på förvaltningsnivå med. Systematiskt kvalitetsarbete där nulägesanalysen är avgörande för att nästa steg ska kunna tas och förstås också följas upp. För att undvika snabba beslut som i stunden verkar bra men som inte är förankrade i de behov som finns.

Nuläge, insatser, uppföljning- zooma ut och se vad som behöver förändras utifrån de mål som man vill uppnå.

Lägga kraft på det som vi vill uppnå och de insatser som vi tänker ska göra det möjligt att komma dit. Inte allt som varit och allt som till första anblick verkar omöjligt. Hitta vägar att göra det omöjliga möjligt.

Det tror jag på.